Världens huvudvärk och helt kraftlös. Grundlurad och förvirrad. Tack vare knuffen emot mig kommer det att klassas som ett rån. Det glädjer mig. Övervakningsbilderna är perfekt. Poliserna jublade över vilka bra bilder de blev. En halvtimme innan rånet blev gänger stoppade av polisen. Deras id handlingar är registrerade.Och tack vare den där knuffen som jag inte minns kommer de klassas som ett rån istället för stöld.

Poliserna som kom är guldvärda. Det var ingen stress och ingen press. De gjorde inget att jag inte kunde beskriva dom. Även fast jag stod ansikte emot ansikte med dom. De var inte anklagande. De snarare hyllade mig och Sara. Att vi skötte oss jättebra. Vi gjorde mer än vad vi hade behövt göra.

Jag är trött. Ska försöka äta något. Krypa ner i soffan och titta på vänner.

Ett tungt hjärta är ett tungt hjärta. Överanalyserar och går igenom minsta lilla detalj. överväger om jag får bli upprörd eller bara bita ihop. Men det är svårt då man klandrar sig själv. Då det inte skulle vara så konstigt med tanke på allt som har hänt. Att innerst inne förtjänar man det, sitter och bara väntar in stunden då det händer. Jag vågar inte yttra mig då det är ingen som kommer att tro. Som kommer vifta bort mina tankar som inget.

Sen när förståndet kommer tillbaka vet jag att det är befängt. Men innerst inne ligger det och gnager.

Trotts den tomma lägenheten och de ömmande fötterna är jag fruktansvärt glad.

Tack SL för att jag bara behövde vänta någon sekund istället för 20 min vid mitt bussbyte. Jag vill tacka den som kom på att man skulle ställa tillbaka tiden, en timmes sovmorgon då jag öppnar imorgon. Framförallt vill jag tacka Carro för en helt sinnesjuk bra kväll. Massor med skratt och fint sällskap.

Alla smycken har tagits av. Svarta sotande ögonen är avsminkade och nu är det sängen som väntar. Halv åtta står klockan på.

Jag längtar så sinnesjukt mycket tills Maj nästa år. Då sitter jag där igen på världspremiären och ser Pirats of the Carabbean 4. Keith Richards är med igen. Jag längtar så äckligt mycket.

Det slog slint i huvudet och nu har jag fått för mig att sätta ihop byrån vi köpte i tisdags. Vår garderob ska slängas. Nu gått in i den för sista gången. Men montera ner garderoben får vänta tills Jimmy kommer hem efter sin helg i sin hemby. Min fredagkväll, själv montera ihop en malm byrå.

Det händer faktiskt lite saker på jobbet ibland. Polisen var här. En gammal man hade kört upp på trottoaren och bensinen hade tagit slut. En som jobbar på ett äldreboende stannade med han eftersom hon hade bedömt att han var inte kapabel till att köra och ville inte att han skulle börja vandra iväg.

Vi hade alltså en gammal man, ingen bensin i bilen som stod på trottoaren och det tog polsien över en halv timme att komma. Det ligger till och med en polisstation i närheten. När de väl kom var det fyra styckna och en pikébuss. det kändes så absurt. Från inget till allt. Vart ligger prioiteringen?

Idag är det fredag och det kan jag inte glädjas över. Jimmy åker idag. Jag ska jobba plus övertid. Det är kallt och blåser ute. Mörkt när jag åker och mörkt när jag kommer hem.

Sen sen jävlar då jag kommer hem. Godis väntar, ledighet väntar, prova kläder väntar och framförallt väntar morgondagen då jag ska få en smula sovmorgon och sen blir det födelsedagsfirande.

Den sista timmen på jobbet gick jag runt och nynnade på den här låten. Helvete vad less jag var på att jobba och vad jag såg fram emot att sluta. Vid varje minut som gick desto mer och högra nynnade jag. Bra motevering. Tror att allergimedicinen börjar visa vilka biverkningar den har. Tydligen trötthet. Jag kunde knappt hålla ögonen öppna och då klockan slog till kvar över fyra fick jag äntligen gäspa stort.

Jag hade äntligen övertalat mig själv att beställa hem dom skorna. Med moteveringen att jag har bara ett par andra höst/vinterskor. Med några klick skulle de bli mina. Idag fick jag hem dom. Helt värdelösa. Plastiga och allt för klumpiga och stora. Nu ska de skickas tillbaka till H&M och mitt letande fortsätter.

Sitter på jobbet och muttrar. Hantverkare än inkompitenta. De kan inte göra sitt jobb. Vi har vart utan frysar i flera veckor nu bara för att de aldrig slutför sitt arbete. Gör saker halvdant, åker härifrån utan något resultat. Blir tillbaka ringd och skyller då på andra. Hur svårt kan de vara?

Jag MÅSTE MÅSTE MÅSTE börja träna ryggen igen. Det här är brutalt frustrerande. Jag är soffliggande just nu för ryggen vägrar sammarbeta. Men sen är jag värd det. Jobbar arslet av mig och behöver lite egen tid. För jag mår bättre. Fördelen med att jag är van är att jag vet hur jag ska ta mig ur skiten.

Nicke Borg lyckas. Lyckas som ingen annan. Skapa något nytt men ändå ha kvar det igenkännande och det bästa. Om jag inte missminner mig så släppte han sin EP idag. Missade hans intervjuv på Bandit då mitt jobbpass började precis då han kom in i studion.

Det visade sig att jag inte äger ett lila klädesplagg. Men jag äger visst andra saker som har färgen lila. Idag klädde jag mig från topp till tå för en självklarhet. Jacka, skor, sjal och väska. Jag hoppas att ni också gjorde det.

Man lever en gång, pengar är till för att spenderas. Det blir Stone Sour den 18 november. Jag kommer vara high on life den veckan. Tre konserter på fem dagar, fem stora band och massvis med förband. November är snart här.

För att köpa lite nya möbler

Jag fattar inte riktigt vitsen. I Storbrittanien turnerar Stone Sour och Avenged Sevenfold tillsammans. Jag älskar då band gör konserter tillsammans. Lyckades se då Shinedown och Disturbed gjorde spelningen ihop. Mer energi från publiken och en motivation från banden att göra bättre ifrån sig.

Nu frågar jag mig hur Stone Sour och Avenged Sevenfold tänkte då de ska spela i Sverige? Varför splittrade de upp? Den 18 november spelar Stone Sour och sen, två dagar senare kommer Avenged Sevenfold? Varför inte mosa ihop allt på samma dag som de gör i Storbrittanien? Är de för dyra för Sverige?

Jag vill ha mitt svar, jag vill se banden ihop! Tack vet jag Taste of Chaos.

Det doftar så gott nu i köket. Min Cheesecake Brownie är snart klar. Mitt kök börjar ta form. Efter åtta månader har vi äntligen gardiner i köket. 79 kr på Ellos. Inte så pjåkigt faktiskt.Jag älskar att pyssla i mitt kök. Men just nu är det en smula oorganiserat men jag älskar det ändå. Oorganiserat är personligt.

Imorgon ska jag ge mig på att baka Cheesecake Brownies. Verkar inte vara så svårt att göra med ser farligt goda ut. Imorgon är en ledig dag för mig. Lutar åt storstädning i lägenheten. Har fått in fina små detaljer i lägenheten så bort med allt skräp så alla detaljer syns mer. Hösten är till för att pyssla och städa. Boa in sig i lägenheten som ska skydda en från kalla vindar.
  

Just nu springer jag runt på jobbet och nynnar på den här vackra låten. Vissa stunder sjunger jag för mig själv då jag har försäkrat mig om att ingen är i närheten. Bättre låt att nynna på än "ingen tycker om mig för att jag äter mask"

Under den här veckan har jag börjat bygga upp min mur igen. Det sociala livet börjar bli för svårt igen. Jag vet inte vad som skrämmer mig, speciellt då det kommer till mina vänner. De känner mig och jag känner dom. Men det är något som hindrar mig. Jag har en spärr.

Jag vet inte hur jag ska bete mig, hur jag ska agera i situationerna. Hur samtal ska föras. Därför gömmer jag mig. Jag gömmer mig innanför mina väggar. I mitt hem som jag har byggt upp. Därför är jag glad att jag har mitt jobb, där det kräver av mig att vara social. Vara glad och le. Konstigt nog klarar jag av dom situationerna. Jag vet precis hur jag ska agera. Jag vet vad som förväntas av mig. En situation jag trivs med. Jag är självsäker i, något som jag vet är bra på.

Just nu vill jag lägga mig på en hylla och vänta ut det här.

Jag skäms. Jag har ännu inte sett på The Runaways. Men jag får inte tag på filmhelvetet. Jag söker och söker men hittar den aldrig. Jag har förälskat mig i Joan Jett, Spotify spelade precis upp Little Liar. Jag älskar hur musiker lyckas förmedla känslor som man själv inte kan få fram. Hur låtar spelar på allas erfarenhet, små detaljer här och där så de flesta kan känna igen sig. Att de kan relatera till minst en textrad. Att de kan få stöd i den här textraden.

A simple question makes you look away
Your hesitation gives it all away
There's some protection in the way you move
If there's sadness in my eyes
It's coming from your lies

Igår var det den stora tvättardagen. Allt skickades in i maskinerna för att bli rent. När jag skulle åka till jobbet imorse var inte allt torrt. Så jag fick dra fram min tjocktröja som jag köpte för sex sju år sen. Min rosa WE tröja. En tröja jag sällan använder men ändå inte kan slänga. Nog mitt dyraste köp men nog mitt mest använda plagg. Början på nian köpte jag den. Och fortfarande bra kvalite.

Jag lästa igenom min gamla blogg. Helvete hur jag har mått. Framförallt hur jag lyckades få ner alla mina känslor i skrift. Jag har gjort framsteg samtidigt som jag har fallit om och om igen. Jag älskar att jag sparade min gamla blogg. Att jag får ha kvar alla mina minnen. För det är mycket jag har hunnit med under åren. 06 till 10. Fyra år. Människor som har dött, studenten, terapi, sväng på universitetet, nya och förlorade vänner. Konserter och spelningar. Hårfärg och tatueringar.

Hösten 05 nollning och nyfunna vänner

Jag fryser även fast jag går runt i raggsockor och varma kläder. Hatar att vara sjuk. Sängliggandes är tråkig. Trisstess leder till ångest. Att göra något är ansträngande då jag fryser konstant och mår illa. Är inne på säsong 6 av Two and a half men. Säsong sju har inte kommit ut på dvd än och säsong åtta går ju i USA.

Slaughter - Burning Bridges

Webb-tv är min vän idag. Jag är fortfarande sjuk och tvungen att hoppa vernissagen. Ska ligga och titta på lyxfällan. Jag har så mycket delade meningar då det kommer till människorna som är med i programet. Först förstår jag inte hur de kan leva som de gör. Leva på pengar som inte är deras. Köpa en soffa för 19 tusen då man har skulder. Sen att de röker och spelar på hästar samtidigt som de lånar från deras barn sparpengar.

Men jag tycker synd om dom. Jag blir sur på de samhället vi lever i. Att det är så lätt att låna pengar, tillgängligt. Se på reklamerna. Låna pengar till din nästa resa, låna pengar så du kan köpa en häst åt din dotter. Att det finns företag som lever på att skuldsätta människor. Att det blir allt lättare att leva ett liv som vi egentligen inte har råd med. Avbetala istället för att betala på en gång, låna pengar, kredit på klädkedjor.

Jag är glad att mamma har lärt mig hantera pengar, att leva efter det jag har. Men det kan vara lätt att falla dit. Arbetslös och vilja fortsätta med sin livsstil.

Det är tydligen massor med förseningar och indragna turer nu i Stockholms busstrafik. Varför? Snön har visst kommit. Varje år samma visa. Snön kommer och staden blir lika chokade. Mina långkalsonger värmer nu gött då jag ska ta mig till jobbet. 11 - 16,15. Underbart pass.

Mina två små klumpisar, hur ska jag klara mig utan er. Efter åtta år. Hua, jag kom fram till det. Att katterna måste flytta. Jag har inte hjärtat att stänga ute dom från sovrummet. Att klappa på dom mindre och inte mysa som vi gör.  Jag kan inte missuna dom närheten. Sen är det jobbigt för mig då de kliar. De har en tendens att mysa deras ansikte mot mitt så jag får deras slem på kinden och det är kliar. Välidgt mycket.

I början på december ska katterna flytta till mamma som just har köpt ett hus. De ska få bo stort och ha två andra kattkompisar. Det tar emot så himla mycket. Men jag vet att det är bäst så för alla. Men vad ska jag göra dagar som denna? Då Jimmy och alla andra är på jobbet och jag kommer gå runt i lägenheten och prata med mig själv.

Det var en sån klockren unge idag på jobbet. Hon ville sitta vid rullbandet men mamman bar ner henne och la kexchokladen hon hade i handen på bandet. Lill tösen börjar gråta och lägger sig pladask på rygg på golvet. Mamman skrattar och frågar "Ska du ligga där?". Ungen flinar åt sin mamma säger nej och ger henne djävulshornen.

Kroppen har snart skakat nu i över en timme. Hur jag nu är förlorad. Att inte ha kontroll över sin egna kropp är det värsta. Jag har lovat mig själv att det här ska inte komma ivägen för mig vardag. Men dagar som den här går det inte att hålla nerverna eller hjätat i schak. Som tur är det bara nerverna den här gången.

Som alltid går det över. Bara att vänta ut. Sen är det för mig att leka mästerkock i köket.

Den här bilden är klockren. Hur många personer hittar du som har gömt sig i rummet. Bästa att alla reagerade samtidigt, en tanke och några sekunder senare hade alla gömt sig. Men har glömt bort hur många vi var, och till huvudfrågan. Vart är alla?

Jag är så fruktansvärt pepp. Inte alls långt kvar nu, och ja jag kommer att tjata om taste of chaos tills den dagen kommer. Jag ska äntligen få se Buckcherry. Jag kommer vara så uppspelt och helt till mig under deras spelning. Eller under hela kvällen, dagen innan och morgonen efter. Sjukligt vad jag längtar. Bästa är att plåtarna är fixat sen långt innan. Jag jobbar morgonen efter men det tål jag. Vart med förr.

Nu ska jag rensa klädkammaren och tagga till min taste of chaos lista.

Två dagar i rad nu när jag har sprungit i stan har jag haft kändisspaning. Inga sådär höjdare som Nicke Borg och Dregen som jag har haft tur att glutta på. Det har snarare vart Brolle och Bingo Rimer. Brukar se Lars Winnerbäck springa runt vid Skanstull då jag hälsar på syster. Men varför vill Thåström aldrig springa förbi mig?

Jag lovar er. Jag är snabbare än stålmannen. Tio i åtta ringde jobbet och väckte mig. Chefen hade blivit sjuk så de behövde min närvaro. Pigg som jag är klädde jag på mig, gjorde te och vips 40 min senare befann jag mig på jobbet. Varje gång då chefen är sjuk är det alltid på kaos dagarna. Hantverkarna vi hade där råkade överbelasta vårt elsystem. Så kassorna slutade att fungera. Tack för den. När elen kom tillbaka var det bara en kassa som funkade. Tack för den.

Men imorgon har jag sovmorgon. För ikväll är det kvällsmys.

På lördag blir det vernissage. Det är en mysig sysselsättning på helger. det är en fransk konstnär som heter Charles Stratos. Lättsamma och lekfulla tavlor. Ska bli mys att gå runt och titta på dom med vännerna.

Fler tavlor finns på hemsidan

Måndagen spenderades med att springa runt på söder och umgås med vänner. Det har smidits planer om ett hejdå bak för mina katter och ena vännen som åker tillbaka till Nya Zeeland. Men nu till de tragiska. Vi var först inne på East Street Piercing då Pia och Jon skulle töja öronen. Jon från grunden och Pia lite till. Alla var sjukt trevliga där och då tänkte jag slå på stort och tatuera mig. Impulstatueringar är det bästa.

Vi går till tatueringsstudion som ligger vägg i vägg. BIG MISTAKE. Jag såg nog inte ett enda leende där. Alla var dystra och tråkiga. Vi fick inte ens ett välkomnande. Sen var musiken kass också. För mig hänger allt på de. Skit samma om tatueraren är bra eller inte. Skit samma hur fin studion är. Jag vill ha leende skratt välkomnande och bra musik. Men inget fick jag där. Så vi gick. Ska nog kika förbi studion Infamous imorgon.

Nu är det mindre än en månad kvar till Taste of Chaos. Jag ska få se tre äckligt bra band. Disturbed, Buckcherry och Papa Roach för bara 395kr.  Tre dagar senare ska jag få se Avenged Sevenfold. Det blev en bra start på vintern och nu har jag fixat ledigt alla dagar också. November du får gärna komma nu.

Jag tittar på ett program nu på ettan, ett UR program. Det inleds med att en gubbe intervjuvar människor på stan och en fråga var "har du några psykistsjuka vänner?". Kvinnan svarar självklart med ett skratt, "Haha, nej nej.." Jag blev så ledsen när jag såg det. Det är på grund av sådana som henne som psykistsjuka eller människor som bär på ett sådant mörker inte vågar komma fram och berätta.

Att det avfärdas så lätt, att ingen vän som jag har är psykisk. Att ordet normal inte omfattar alla och normal är något de flesta vill vara. Att så många inte vill känna till, tar avstånf och inte vågar fråga. Att avståndstaganet får de andra att inte acceptera sig själva. Att fly från vem de är. Att inte bearbeta och söka hjälp. Trotts mitt helvte har jag nog haft det lätt. En familj som accepterar mig, accepterat varandra. Vi tre har hjälpt varandra ur de värsta. Jag har haft vänner som aldrig har svikit. Som har låtit mig få vara den jag är, från det maniska gungande på golvet till de skrattande och sprudlande.

Men det finns allt för många som lever med skam, som lever en lögn. Som lever i den perfekta familjen där ett psykistbarn inte får plats. Ett jobb som inte accepterar lediga tider för att besöka sin psykolog. Att samhället ännu inte har förstått att alla människor är olika, vi känner olika och vill olika. Att normal inte existerar då alla är unika.

Jag måste nog sluta här med risk att det blir en annan uppsats i Psykosocialt Arbete. Jag saknar tiden på gymnasiet där det fanns tid att diskutera det här

Haha, klockrent. En snubbe säger "Tänk att få vakna upp och inte längre ha problem, ångest och depression. Fast vara manisk är ganska trevligt"

(Nej, jag är inte psykisktsjuk. Men psykisktskör)

Kan någon förklara det här för mig. Varför spelar Rockklassiker den här låten och sen hör jag "Rocklassiker, tidernas bästa rock". Den är inte dålig, men den platsar inte där. Den platsar på NRJ.

Jag fryser och är trött. Det är söndag. Efter fyra dagar motionerande då jag promenerar en vända, antingen till eller från jobbet förtjänar jag fika och en kopp te. Sitter i köket medan jag hör Jimmy skrika i vardagsrummet då han spelar starcraft. Söndagar är våran dag. Enda kvällen jag är stensäker på att jag inte kommer jobba. Mysmiddag och serie tittande. The Event står på schemat ikväll.

Kunder går inte att kallas för människor. För så fort människan kliver in i butiken blir det en kund och oftast är kunder sjuka i huvudet. varje dag händer det något som får mig att fundera över hur världen verkligen är. Det värsta är vår pantmaskin. När den blir full börjar den att tjuta och så står det klart och tydligt på displayen. Maskinen full, kalla på personal. Eller om det är något fel står det också kalla på personal. Men två av tre står alltid kvar. Och väntar. Om någon av oss är i lunchrummet hör vi tjutet och kommer. Men annars står kunderna där i några minuter och bara väntar. Idioter som bara vill bli uppassade.

Samma sak då de frågar vart kaffet är och jag ska visa vägen. Men de står kvar och väntar tills jag har hämtat kaffet åt dom. Eller när de bara skriker du åt mig. Bästa är de då dom är helt tysta i kassan, säger inte hej, tittar inte på mig. Svarar inte om de är bra så eller om de vill ha kvitto, och sen kläcker ur sig. Oj, jag glömde visst kasse. Tar en utan att betala. Hrmf. Kunder.


Fast jag har nog vart med om de bästa. Min första vecka desutom. En kund kastade sin korg mot mig då vi inte hade ekologiska bananer, men rättvisemärkta/ekologiska bananer gick inte bra.

Det känns som jag glider fram. Turen är på min sida. I tisdags tappade jag bort mitt busskort. Svor för mig själv. Trodde att nu jävlar ska allt gå ut för, men icke. De senaste dagarna har jag åkt buss gratis. Chauffören vill inte stämpla på min remsa.

Måste bero på att jag är så sjukligt het.

Ingen helg för mig. Jobbar ikväll och imorgonbitti.

Nu är jag en gammal tant som tycker att rätt sak på sin plats, eller allt ska bevaras. Vad har hänt med våra Apotek? Jag försöker hitta informatiom om vad det är för öppetider i Älvsjö eller Telefonplan? Enligt Apotektshemsida finns det inga där. Och enligt Apoteket Hjärta finns de inga där heller. Men jag vet att de finns. 9Jag går förbi dom apoteken nästan varje dag.

Jag var nära att skita på mig av rädsla nyss. Skulle precis hoppa in i duschen och då börjar jag höra mystiska ljud. Springer mot ytterdörren för att låsa och då hör jag det första knackningarna. Jag tittar i kikhålet för att se vem det är men det är alldeles mörkt. Människan håller för titthållet. Livrädd springer jag in i badrummet (som inte går att låsa) och bara står tyst som en mus. Vågar inte göra från mig ett ljud då knackningarna låter som bankningar. Hör hur de smäller utanför också, förmodligen brevinskastet. Sen ringer mobilen och Jimmy piper "Släpp in mig"

Tack för den du. Han hade tappat bort nycklarna, sen skulle han komma hem närmare åtta så jag förstod aldrig att det var han. Den jäveln som skrämmer upp mig. Passar perfekt då vi ska på bio ikväll och se Resident Evil i 3D.

En av alla mina undersökningar för hjärtat var att få en sladd genom näsan ner till lungorna som sedan skickade elektriska stötar för att reta hjärtat. Det var de vidrigaste jag har vart med om. Tårarna rann och jag ville kräkas hela tiden då sladden retar svalget och halsen. Även om den gick genom näsan var jag tvungen att dricka vatten för att svälja ner den.

Det var värre än att tatuera revbenen. Vidrigt var det. Och i natt drömde jag om det. Att jag var tvungen att genom gå det igen. Jag skrek och grät i drömmen, bad för mitt liv att jag skulle få slippa. Hemska helvete. Tur nog är alla undersökningar över.

Jimmy läste någonstanns att Rockweekend ska begäras i konkurs. Det är sorligt. För deras festival var min första. Tack vare Rockweekend har jag fått se enormt många bra band. Som Twisted Sister, Mimikry, Danger Danger, Deep Purple, Helloween, Sonic Syndicate, Thin Lizzy,  Craz Lixx, Europe, men framförallt Alice Cooper och Sebastian Bach.

Jag lyssnar på lite svenskmusik, Säkert! och allas våran Ted Gärdestad. Himlen är oskyldigt blå måste vara ett svensktmästerverk.

Det är höst igen och alla känslor kommer tillbaka. Känslor och tankar om vår vackra stjärnhimel. Men den börjar skrämma mig. Har alltid trott att den vakar över min familj och mina vänner. För ett år sen då alla började upptäcka världen fick alla nya stjärnor att titta på för att söka trygghet och igenkännande.

Jag vet inte vad jag vill komma med det här, smula avundsjuka att jag inte får se andra himlar? Att jag går runt i samma hörn. Det har blivit en ny årstid, jag har blivit ett år äldre. Men det märks inte. Allt de galna är över, alla ovanor är borta.  Jag är bara 21. Jag vill inte ha de här inbitna vanorna. Jag vill ha galenskap tillbaka i mitt liv, fast en smula galenskap skulle nog räcka.

Smart som jag är har jag lyckats tappa bort mitt busskort. Sist var det vid valborg. Just nu vänder jag upp och ner på lägenheten för att hitta den. Paniken slog mig igår då jag hade tre minuter på mig att hitta den innan jag var tvungen att gå. Men med inga större framgångar. Måste hitta den innan ett, annars blir det att promenera hem och från jobbet. Tur att det inte är allt för långt. Men ikväll är det inte så lockande då kylan kommer att tränga sig på.

Tur för mig att lönen kommer imorgon.

Ingen aning om vad som pågår i mitt huvud. Men drömmarna blir allt klarare. En av drömmarna handlade om pirater. Eller snarare att jag var med i Pippi på de sju haven, och det var jag som hade stulit "Jocke med knivens" kniv. Fast en av hans pirater baserade sina teorier med hjälp av serietidningar för att hitta vem som hade kniven.

 

Jag älskar min lila vinterjacka. Det var rätt drag av mig att ta fram den förra veckan. Den behövs nu då jag antingen jobbar tidigt eller kommer hem sent. Sen saknar jag mitt röda hår också. Det hade karaktär, liv och personligthet. Mitt bruna hår är tråkigt. Men lättare att underhålla. Mitt röda hår färgade av sig på en gång då det blev blött.

Det är inte en av deras bästa låter. Men det är fortfarande Hinder. Bandet som får mig att släppa alla hämningar och får mig att vilja ge järnet. De har ett nytt album på gång. Ett album som jag måste ha. Bäst för dom att de spelar i Sverige. För de senaste året ha de turnerat i USA och i Kanada. Men vi hade tur. En gång, då de släppte Extreme Behavior kom Hinder till Sverige. Intimspelningen på Klubben. Sjukligt glad över att jag var där.

Nätter som denna skulle jag göra mycket för att slippa mina drömmar. Jag vaknade upp tom och, ja tom. Drömmen var hemsk, jag grät och grät. Hade ingen aning om hur jag skulle kunna fortsätta leva själv. Hemska dröm. Min syster hade fått dödsstraff för ett brott hon inte hade gjort.  Det är en av mina största mardrömmar. Att något skulle hända henne. Helvete vad glad jag blev då jag hade vaknat upp och kunde inse attt det inte var verklighet.

Jag; Ska vi vara gå på bio ikväll eller se på fotbollen?
Jimmy; Vi kan se på fotbollen...

För min skull hoppas jag att den här drömmen inte kommer i uppfyllelse. Jag hade inget att säga till om, tatueraren gjorde bara de som föll han in. Tatuera in en rosa Hello Kitty huvud på min fot. Det var hemskt. Jag satt där helt förfärad och visste inte vad jag skulle göra. Tur nog vaknade jag upp och insåg att det inte var verkligt.

Den här vardagen passar inte mig längre. Jag hatar att aldrig veta när jag ska jobba. Jag hatar att alltid få hoppa in i sista minuten och ingen kan göra det samma för mig. Idag ska jag jobba istället för att dricka öl med vännerna. Det svider en smula. Men jag överlever. Jag ska spara pengar. Då vi kom hem från Kroatien startade jag ett resekonto.

Sibas service sida har upptaderat om reperationen; Utfört arbete: Garanti. Byte av AC-adapter, moderkort och tangentbord. Det var laddningen det var fel på, varför bytte de ut moderkortet?

Jag vill höra det lockande surrande ljudet igen. Känna vibrationerna i huden.  Gelen som är det bästa som finns då den smörj in på det ny målade stället. Jag vill tatuera mig igen. Jag vill sitta i stolen igen och låta mig smyckas en gång till. Nu är sommaren över, nu är solsemester över. Nu ska jag tatuera mig. Om lönen tillåter blir det i oktober igen. Min sjätta tatuering ska bli min musiker på andra axeln. En matchande älva.

Vi var och storhandade igår. För fem fyllda kassar med mat betalade vi bara 224 kr. Gotta love the personalrabatten. Hela kalaset skulle egentligen ha gått på 910 kr. Förhoppningsvis kommer vi klara oss med mat ett tag fram över.

För övrigt har jag den bästa väckarklocksignalen i världen. Varje morgon börjar ljuvligt då jag vaknar upp till Start me up. Idag blir det till att jobba igen. Var nära att döda allt och alla igår då en busschaufför fick mig på ett fruktansvärt humör.

Min älskade dator ska lämnas in igen. Tagentbordet är fortfarande vajkalle och nu är det glapp då den ska laddas. För snart går garantin ut. Så under ett år har jag vart tvungen att laga den tre gånger. Det säger mycket om hur standarden på datorn är. Men jag älskar den ändå.

Men först ska jag jobba. Sen datorlagning och sist på agendan är det mys med kattungar.

JAG VILL SE VOLBEAT IGEN!

Det var en sak i Kroatien som var brutalt hemskt. Alla hemlösa katter. Under en promenad såg vi tio stycka. Och det var under en kvart. Allt från små kattungar till äldre pluttisar. Vissa var väldigt taniga medan andra hade lite hull på sig. Fast efter ett tag märkte jag att katterna hade det relativt bra ändå. De var med överallt och blev aldrig bort jagade. Det var människor som klom och klappade på katterna hela tiden och gav de lite mat.

Men det var fortfarande hemskt att se. En katt hade en stor böld och att människor inte kastrerar sina djur som är utomhus. Jag ville bara ta upp alla katter och ge dom massvis med kärlek. Fast med tanke på alla baketrier jag kunde ta hem till mina egna katter avstod jag. Fast ett gäng kattungar fick en studsboll av mig.

Mina fina höstblommor för en rosa tjej

Jag är så sjukligt glad att det är oktober. ÄNTLIGEN. I flera dagar nu har folk kommit in och velat betala med sina 50 öringar. Det är många 50 öringar. Folk har snittat minst 80 st 50 öringar var. Hela vår safepay blev full på 50 öringar, i båda kassorna. Sen är hela vår kassalåda plus ett annat ställe fullt med 50 öringar. Det har varit ett helvete. Räkna alla för hand och sen spottar safepayen ut 50 öringar istället för en kronor. Ett rent helvete som nu är över.

Så fort jag stängde butiken igår lyckades jag förstöra min sovmorgon och den fina överraskningen. Då jag stod i kassan igår kom min kära Jimmy in i butiken. Med något stort inslaget från NK.. Innuti låg en fin bukett med blommor. Jättefina blommor. Utan någon anledningn alls.

Så fort jag låste om låset slog det mig, helvete. Jag hade glömt buketten bakom kassan, utan något vatten. Så jag ska snart lomma till jobbet och hämta blommorna.