Jag hittade en fin bild som förklarar varför jag tycker om Alla hjärtans dag. Åtta (och en som tog kort) vänner som tränger ihop sig i en 90 säng och tittar på Melodifestivalen. Det behöver inte vara mer än så. Vi hejade på H.e.A.t då.

Jag tycker om att titta igenom gamla bilder. Vissa är klockrena. Som den här. Då jag och vännen hade köpt massvis med godis dagen innan min 18 års firande. Vi satt hemma hos mig och pluggade och råkde spilla ut ett glas vatten i godispåsen, över 1 kilo godis. Vi trodde att vi var smarta som hällde allt i ett durkslag så vattnet skulle rinna bort. Men då började godiset smälta. Fort som attan slängde vi in godiset på en porslins tallrick i frysen. Som tur sprack aldrig tallriken. Och vårt godis gick aldrig till spillo.

Jag älskar att titta igenom gamla bilder, som den här. Mina fina tå efter en utekväll. Stor äcklig blodblåsa under stortån. Den var så brutalt äcklig. Jag förstår inte hur det hände heller. Bästa var då jag upptäckte den. Satt och titta på foten och undrade varför min stortå spets var smutsig. Efter nogrannare undersökning upptäckte jag att det var blodblåsan från helvetet.

Jag älskar att gå igenom bilderna på dator. Har haft så mycket hyss för mig. Som den här idén hittade jag i en utmaningsbok. Att bära runt på ett råttägg för att öva upp sin ömhet. Så andra året på gymnasiet sprang jag runt med ett ägg. Första dagen fick den en spricka då min engelskalärare och Cissi kidnappade ägget och målade dit ansiktet. Ägget döptes till Ässe och fick tejpas. En vecka klarade jag. Det är rätt bra jobbat.

Jag lästa igenom min gamla blogg. Helvete hur jag har mått. Framförallt hur jag lyckades få ner alla mina känslor i skrift. Jag har gjort framsteg samtidigt som jag har fallit om och om igen. Jag älskar att jag sparade min gamla blogg. Att jag får ha kvar alla mina minnen. För det är mycket jag har hunnit med under åren. 06 till 10. Fyra år. Människor som har dött, studenten, terapi, sväng på universitetet, nya och förlorade vänner. Konserter och spelningar. Hårfärg och tatueringar.

Hösten 05 nollning och nyfunna vänner

Om 50 min har jag tid hod någon läkare som heter Fredrik, eller var det Niklas? Jag ska allergitesta mig. Tandisen förra veckan och nu farbror doktor. Min plånbok kommer vara tom efter det här. Det värsta är att mitt besök kunde ha blivit gratis. Om jag hade vart duktig att komma ihåg att stämpla till ett frikort.

Men jag trodde, eller snarare hoppades att operationen förra året skulle vara det sista. Att inge mer läkarbesök behövdes på ett tag. Men så fel jag hade. Är uppe i två frikort snart. Att ligga i den där sjukhussängen var bland de värsta jag har varit med om. Raklång på rygg i sex timmar. Inte ens sätta sig upp eller gå och gissa. Jag höll mig rätt bra då.

 

Jag vet inte. Jag vill inte. Jag vågar inte. Sitter på köksbordet och försöker finna modet. Hur jag behöver onsdag eftermiddagarna på Ersta just nu. Hur jag vill få modet att nå fram. Men ändå finns känslan att jag har gjort tillräckligt. Att energin finns inte kvar då mina handlingar inte har någon inverkan. Att jag bara trampas ner. Jag vet inget längre.

Den här bilden togs nästan för ett år sen, den 17 Augusti. Den är rätt klockren. Beskriver hur jag var då. Blickade inte framåt. Levde för stunden och var ett allmänt kaos. För vem tar annars inte ner hyllorna innan du målar ett rum? Tar ner dom när jag väl kommer dit. Och sitter om natten och målar väggarna med en pensel. Bilden togs fyra dagar innan Jimmy kom ner för första gången. Den 21 Augusti. Det var då jag visste att jag skulle vara med han. Att mitt kaos skulle försvinna. Nu har vi fina tapeter istället. Men små spår från mitt kaos målande.

Igår kväll sjönk jag ihop på balkongen och kände att jag hade ingenstanns att ta vägen. Att inget var längre bara mitt. Att jag har en inkräkatare. Jag har jobbat för hårt för att få något som är vårt. Som ingen annan kan förstöra. Där vi skapar vår verklighet, vårt liv. I måndags fick jag nya hopp. Då det skedde stora förändringar i lägenheten. Men ändå kommer allt tillbaka, och varje gång gör de hårdare och mer smärtsamare.

Igår när jag satt på det kalla betongen kände jag att det aldrig kommer ta slut. Att jag måste alltid förvänta mig det värsta. För så länge jag inte gör något åt saken kommer jag alltid att påverkas. Jag kommer aldrig få den respekten jag vill ha. Som jag förtjänar. Men det är något som är annorlunda nu.

Igår lyfte han mig från den kalla betongen och då kände jag att jag kommer alltid klara allt.

I helgen stötte jag på två personer från förr. Som jag har gjort allt för att lämna bakom mig. Gjort allt för att inte bli påmind. På fredags kvällen under Crashdïet spelningen kom en och knackade mig på ryggen. Drog upp allt för mycket, gjorde mig så liten igen. Så skör och osäker. Påminde mig om allt och lite till. Som tur fanns mina vänner där och tog mig därifrån då jag inte orkade hitta en flyktväg.

På lördagen hände det igen. Nästan 50,000 personer fanns på Sonisphere. Jag försökte titta efter människor jag kände igen men med ingen lycka. Istället går han förbi. En som gjorde mig så förstörd och känslokall. Som tog mig år för att lära hur det var att känna igen. Som fick mig att tro att det var jag det var fel på, att jag var inget värt.

Två människor från förr på en helg är rätt mycket. Men det vägs upp endå. Tre grymma spelningar, nyfunna vänner, galenskap med gamla vänner. Helgen var nog bra ändå.

Det var tack vare den här låten jag började lyssna på Aerosmith. För det var en period då jag och min syster var yngre då vi uppträde till musikvideor. Kommer inte riktigt ihåg om vi gjorde det till den här låten. Men jag vet att den här visades på tv, mer än b*witched låten. Åh, sen har vi ju gruppen M2M. Det är mysigt att minnas sånt, låtar från förr som bara är mysiga.

Sitter och lyssnar på Good Charlotte nu. Det är ett kärt återseende. För några år sen var det nästan de enda jag och min syster lyssnade på. Om och om igen. Vi hann se dom live två gånger. Vid varje platta förendades deras musik och även stil. Jag slutade lyssna då de blev synatare mer än punkare. Fast varje gång jag går tillbaka och lyssnar känns det alltid tryggt. Speciellt vid deras andra platta, The Young and Hopless.

När jag flyttade in i lägenheten för några år sedan bodde det redan ett katt i vår port. Han bodde längst uppe men envisades med att springa ut och in som han ville. Alla visste vem Ludde var. En av de mysigaste katterna. Sigge och han var vänner. Respekterade varandras revir men kunde även dela.

Dom nätterna då jag kom hem från krogen eller sena kvällar från jobbet brukade jag och Ludde sitta utanför porten och mysa några minuter innan jag gick hem. Under den senaste tiden har jag inte sett till han. Idag fick jag veta varför, han gick bort i canser i våras. Lilla Ludde. Mysiga Ludde.

Jag ligger orkeslös här i sängen igen. Fick sova en timme. Mitt hjärta mår inte bra. Istället för att äta medicin så sover jag. Låta sig själv släppa allt annat och falla in i drömmarnas värld. Det värsta är att mina utredningar är slut, läkren kom fram till en slutsats. Han valde orden med omsorg och jag accepterar den. Därför väljer jag att allt mer sällan ta pillret som ska lugna. För jag vet vad det är. Fast ingen annan riktigt vet. Det är något fysiskt. Men ändå inte. Det är ett hjärta som visar att hon lever, att hon också känner.

Det var länge sen mitt hjäta hoppade över slag. Därför blev de slagen som hjärtat slår extra starka. Som att hjärtat hoppar ur bröstkrogen. Det blir allt mer sällan då min medicin måste tas. För jag har lärt mig leva med det. Men andra har inte gjort det. Läkaren hittade ju inge fel. Mitt hjärta är kärnfriskt.

Men fortfarande vet jag att något är fel. Vilket fel det nu än är så fungerar medicinen. Bara genom att ligga där i badrumskåpet. En säkerthet i plast och aluminium förpackning. Tredje dagar då mitt hjärta hoppar över slag.  Men bara en dag har medicinen fått ta sin verkan. Jag måste försöka själv. Jag vill lära min kropp försöka själv. Men medicinen måste finnas, ett tag till i alla fall.

Under mina terapi timmar lärde jag mig en massor. Inte bara om mig själv utan om andra människor också. Om vilka roller människor tar på sig. Många för att skydda sig själva, för att hantera situationen de lever i. Andra tar på sig rollen för att undvika ens riktiga jag. Att undvika släppa in människor. Hur vi förändras medan andra står kvar och trampar. Jag har sparat de flesta papper från min tid på Ersta, tyvärr är mitt papper om roller borta. Men ett papper som är kvar var bland våra första. Vi skulle ringa in de som passade in på oss

Gissar sig till vad som är normalt
Dömer sig själv skoningslöst
Tar sig själv på stort allvar
Har svårt med nära relationer
Reagerar överdirvet på förändringar som de inte kan kontrollera
Söker ständigt godkännande och bejakande
Känner sig annorlunda än andra människor
Är överdrivet ansvarstagande
Har svårt att lita på andra
Är rädd att bli sviken eller övergiven
Är rädd för andras ilska och personlig kritik

Jag kan stolt säga att jag har släppt dom flesta punkterna. Men de som fortfarande sitter i mig är förändring och kritik. Det värmer lika mycket som det skär i hjärtat då jag tittar på anteckningarna och bladen från den tiden. Se mina framgångar, men sorgen finns där, svart på vitt.