Det kryper i kroppen på mig. Hur jag inte finner ro. Jag går runt och runt i en lägenhet. Allt kommer tillbaka till mig, öppnar skåpslyckor, stänger den och öppnar nästa. Jag borrar in mina avkklippta naglar där de gör ont som mest. Jag har allt men ändå känner jag mig förlorad. Igår var ingen bra dag. Det fanns ingen glädje, bara kyla.

Det är alltid morgonen efter jag kan sortera alla tankar, få någon förståelse vad som hände under gårdagen. Jag gö mitt bästa att inte upprepa samma misstag. Jag gör mitt bästa att försöka le. Men det viktigaste är att jag måste låta mig få känna. Både glädje och kyla. Jag är inte mer än människa, och människor har känsor.

Det bästa som finns morgonen efter är att rulla in under hans varma täcke. Förstöra hans bäddning som han gjorde då han lämnade för jobbet. Morgonen efter finns det inget bättre än att få känna hans doft som ligger kvar och veta att det bara kan bli bättre.