Jag tittar på ett program nu på ettan, ett UR program. Det inleds med att en gubbe intervjuvar människor på stan och en fråga var "har du några psykistsjuka vänner?". Kvinnan svarar självklart med ett skratt, "Haha, nej nej.." Jag blev så ledsen när jag såg det. Det är på grund av sådana som henne som psykistsjuka eller människor som bär på ett sådant mörker inte vågar komma fram och berätta.

Att det avfärdas så lätt, att ingen vän som jag har är psykisk. Att ordet normal inte omfattar alla och normal är något de flesta vill vara. Att så många inte vill känna till, tar avstånf och inte vågar fråga. Att avståndstaganet får de andra att inte acceptera sig själva. Att fly från vem de är. Att inte bearbeta och söka hjälp. Trotts mitt helvte har jag nog haft det lätt. En familj som accepterar mig, accepterat varandra. Vi tre har hjälpt varandra ur de värsta. Jag har haft vänner som aldrig har svikit. Som har låtit mig få vara den jag är, från det maniska gungande på golvet till de skrattande och sprudlande.

Men det finns allt för många som lever med skam, som lever en lögn. Som lever i den perfekta familjen där ett psykistbarn inte får plats. Ett jobb som inte accepterar lediga tider för att besöka sin psykolog. Att samhället ännu inte har förstått att alla människor är olika, vi känner olika och vill olika. Att normal inte existerar då alla är unika.

Jag måste nog sluta här med risk att det blir en annan uppsats i Psykosocialt Arbete. Jag saknar tiden på gymnasiet där det fanns tid att diskutera det här

Haha, klockrent. En snubbe säger "Tänk att få vakna upp och inte längre ha problem, ångest och depression. Fast vara manisk är ganska trevligt"

(Nej, jag är inte psykisktsjuk. Men psykisktskör)