Igår gick jag och röstade. Jag har vägt fram mellan två olika partier. För- och nackdelar. Alla partier har nackdelar som inte delar mina värderingar och tankegångar. Inget parti är perfekt. Jag blir ändå rätt frustrerad då det kommer till politik och folks trångsynthet. När vi inte delar samma åsikter blir man helt plötsligt idiot eller man tänker allt fel. Vissa ska trycka på ens åsikter. Det är så från båda blocken, och tyvärr umgås jag med folk från båda blocken som har en allt för stor försvarsattityd. Jag är ledsen över att folk inte kan acceptera att alla är olika, att alla tänker olika. Jag kan gärna diskutera politik, men jag kommer nog aldrig säga vilka jag röstade på.

Det enda viktiga är att vi går och röstar.  

Att vara tom är bland de värsta känslorna som finns, eller det är ju ingen känsla. För tom är inget. Ett ihåligt stadie. Man bearbetar inte det som har hänt, tar inte in de som händer för stunden och inga framtidsplaner. Det är ett hemskt stadie i livet. Som ingen borde hamna i. Prata med mamma nyss, en av mina små skruttar har fått den här "diagnosen" efter en utredning. Hon går i ettan på grundskolan och känner så.

Inget barn ska behöva känna så. Det här sånt här som får mig att inte vilja skaffa egna barn. Att det finns så mycket mörker och sorg i världen. Jag vill inte sätta ett till liv i världen. Hellre vill jag skapa ett ljus för ett liv som redan finns.

Igår kom de in tre pikébussar till huset mittemot vår balkong. Regnet började ösa ner och poliserna gömde sig under ett träd, tog fram ficklampor och en karta. Min första gissning var skattjakt. Jimmy tror att de planerade ett tillslag. Jag vill tro att på mitt förslag. Jag vill tro att poliserna också ska få ha det roligt.

Jag älskar att bila genom natten. Titta ut över det svenska landskapet. Mystiska trollskogar och undangömda sjöar. Den enda trafiken som finns är upplysta lastbilar som har ett mål som oss. Jag känner mig mest fridfulld då jag får ta in allt jag ser. Vandra i mina tankegångar då jag ser en endlös sjö. Då vinden inte  blåser och allt är stilla. Det är inget som stör. Fundera på vilka djur och andra väsen som gömmer sig bakom alla tallar. Under sommarmånaderna är det fridullt. Men under vinterhalvåret är det mystiskt och jag drömmer, hoppas på andra väsen.

Synd bara att natthimlen inte är med mig den här gången. Ingen stjärna som visar mig vägen.

Jag måste packa. Bussen går klockan fem. Men jag vill inte packa. Jag behöver en fast punkt. Inte lämna de jag vill bakom mig. Sen är det inte så lockande att sitta på en buss i 7 timmar då jag har ett konstant illamående. Och att det är bara halva resan. Att jag ska sätta mig i en bil imorgon för att åka resterande mil.

Men jag har förberett mig för norrland. Min lunch idag bestod av fetaostsallad med salamikorv som är gjort på renkött. Jag älskar lukten av rökt kött. Många minnen har jag från olika städer i norrland. Många fina minnen. Fast det är en pärs att åka buss/bil upp.

Juste, packa var det. Får inte glömma min kudde också.

Tydligen har jag för lite i timlön. Har förmodligen haft det sen jag började här. Chefen är på semester och hon som har hand om våra löner går inte att få tag på. 4 kr mer i timmen ska jag ha enligt avtal. Rätt ska vara rätt. Men i semestertider är det svårt att få det då folk är för lata att ta tag i probelmen.

Jag som skulle vara vuxen och stå på mig. Men lyckades inte då ingen vill lyssna.

Halv sju stod klockan på i morse. Pussa Jimmy hej då och önska han lycka till på sin första dag på det nya jobbet. Sen var det dags för mig att tvätta. Redan innan tvätten var klar så var jag slut. Hjärtat lever sitt egna lilla liv igen. Jag är ännu inte van att ta min medicin så jag sover istället. Paniken kommer alltid närmare då jag stannar inne en sån här fin dag.

Men om någon timme är det dags för jobb och jag är helt ur form. Jag åker på onsdag igen, direkt efter jobbet till Övik. Sova en natt där och sen upp till Kalix. Begravning på fredag.

Känslokalla och egoistiska människor har jag fått nog av. Att skylla på alla andra och aldrig rannsaka sig själv är inte min kopp av te. Något som jag förlorade men är bättre utan.

Jimmy är ute på äventyr. Johnossi spelar på Mosebacke och han är där, firar sin sista dag på jobbet. Perfekt för mig att få sitta vid datorn och slå sönder dö tid. Men det är farligt också. Jag själv med mina tankar. Om natten då det är som värst. Jag vet inte. Jag slits i två. Mina två sidor kommer fram, motsatserna där det inte finns något mellanrum. Mitt mörker och mitt ljus. Jimmy får mig att inte slitas itu. Min vän får mig hel. Ingen är här hos mig men ändå har jag någon vid min sida.

Jag är två just nu. Fast mitt ljus vinner för än gång skull.

Jag ligger nu åter i min säng. Det kryper under skinet igen. Just nu slits jag mellan allt för många håll. Det är allt för mycket som händer och ingen energi till att säga ifrån. Att säga att jag får nog. Jag ska alltid vara till lags. Se till att inget går fel. För då bryter helvetet lös och det är mitt fel, för det är mitt ansvar. Min gamla ragata till psykologilärare skulle se mig nu. Jag är ett klassisktfall. Medberoende och skilsmässobarn.

Men för första gången delar jag min vardag med någon annan. Någon som inte låter mig tappa mitt förstånd igen. Någon som jag älskar.

Jag är tom. Festivalen är över för vår del. My Dying Bride har precis börjat spela men vi valde att åka tidigare. Jag ligger klarvaken och vill inte gå tillbaka till vardagen. Under Kamelot spelningen då jag låg i gräset och njöt insåg jag att livet alltid ska vara så bekymersfritt. Men på måndag är det verklighet igen. Innan dess är det 300 bilder som ska gås igenom.

(Bild tagen under Saxon spelningen)

Kvällar som igår är jag som mest sårbar. Då jag inser om och om igen att jag inte har någon betydelse. Att jag inte kan påverka handlingar. Jag har alltid velat vara den betydelsefulla, någon viktig. Jag vill tro det bästa och därför lär jag mig aldrig. Därför faller jag alltid, hårdare för varje gång. Kvällar som igår är hans famn mer värd än allt annat. Famnen som får mig trygg och lugn, famnen som får mig att tro på mig själv. Famnen som låter mig vara den jag är.

Jag kommer alltid vara en medberoende, jag kommer nog aldrig våga säga ifrån. Även om de händer i mitt hem kommer jag vara tyst. För de som inte pratas om har aldrig hänt.

För över en vecka sen var det en översvämning i pappas lägenhet. Den fylldes med toalettvatten och allt som tillhör. I en vecka var han och hans fru tvungen att bo på olika ställen för lägenheten var obebolig. Idag tömdes lägenheten på möbler. Och imorgon ska golven rivas upp. Har han fått en lägenhet ännu att bo i? Nej. Han har inte hört något från hyresvärden.

Det är semester och det resulterar i att min pappa är hemlös. Han är inte den som säger emot heller. Sånt här får mig att koka. En lägenhet har fyllts med bajsvatten. Golven slits upp. Och han står hemlös. Tur nog har jag en säng i vardagsrummet.

Idag bär jag och förhoppningsvis flera andra vitt för barnens skull. Ställning mot våld i alla dess former än fel.

Någon dag snart borde jag gå igenom min garderob ordentligt. Den är smockfull just nu. Att hitta kläder är heller inte det lättaste. Den är fyllt med klänningar som är jättefina, men bara använt en gång. Massvis med kläder som jag köpte för kvällen men dagen efter hängs den in igen och aldrig mer kommer användas. Något borde jag göra.

Men jag kan inte göra av mig med kläder. Fast jag har blivit bättre, kläder som är trasiga slänger jag nu.