Snart har jag bara en farmor kvar. Morfar begravdes förra året sent i augusti. Farfar är bara ett begrepp för mig. En berättelse som alla andra förstår innebördet utom jag. En man jag träffade för flera år sen som jag nu längre inte minns. Mormor blir bara sämre. Ingen vet hur länge eller när. Men alla vet att det är snart.

Jag hanterar inte döden på ett bra sätt. Något som är oförutsett, en okontrollerbar händelse som ingen kan förhindra.  Döden skrämmer mig för den får mig ur balans. Jag stöter alla ifrån mig. För om döden hämtar någon som håller mig allt för kär blir det mindre smärtsamt.