Jag ligger nu åter i min säng. Det kryper under skinet igen. Just nu slits jag mellan allt för många håll. Det är allt för mycket som händer och ingen energi till att säga ifrån. Att säga att jag får nog. Jag ska alltid vara till lags. Se till att inget går fel. För då bryter helvetet lös och det är mitt fel, för det är mitt ansvar. Min gamla ragata till psykologilärare skulle se mig nu. Jag är ett klassisktfall. Medberoende och skilsmässobarn.

Men för första gången delar jag min vardag med någon annan. Någon som inte låter mig tappa mitt förstånd igen. Någon som jag älskar.