Kvällar som igår är jag som mest sårbar. Då jag inser om och om igen att jag inte har någon betydelse. Att jag inte kan påverka handlingar. Jag har alltid velat vara den betydelsefulla, någon viktig. Jag vill tro det bästa och därför lär jag mig aldrig. Därför faller jag alltid, hårdare för varje gång. Kvällar som igår är hans famn mer värd än allt annat. Famnen som får mig trygg och lugn, famnen som får mig att tro på mig själv. Famnen som låter mig vara den jag är.

Jag kommer alltid vara en medberoende, jag kommer nog aldrig våga säga ifrån. Även om de händer i mitt hem kommer jag vara tyst. För de som inte pratas om har aldrig hänt.