Jag är sliten. Cirkus fem timmar sömn i natt. Ska snart pallra mig iväg för att jobba morgonpasset på åtta timmar. Sen hem för att peppa för kvällens konsert. Gårkvällen var helt, sinnesjuk. Underbar. Grym. Galen. Perfekt.

För några veckor sen upptäckte jag hur goa Brio är. Jag vill nog skylla på alla biobesök då godiset är ett perfekt biogodis. Fast de fastnar i tänderna hela tiden. Ikväll blir en ensam kväll. Jimmy ska på Bullet For My Valentine och kommer förmodligen inte stampla hem förens sent i natt. Jag är inte alls avundsjuk. För imorgon är det Taste of Chaos.

Den här trevliga överaskningen fick jag se då jag satte mig på toaletten på jobbet igår. Tur de att jag har börjat vänja mig med spindlar. Men att sitta öga mot öga med en då jag gör mina behov är med än vad en människa ska behöva tåla.

Nu borde det vara lugnt på jobbet i några år fram över i alla fall. Det blev motvärnsrån igen. I söndags. Tur att jag jobbade morgonpass och inte kvällspass. Just nu är jag bara så less på hur människor fungerar. Att det kan gå så fel. Att killen var bara runt 18 år. Min kollega som blev utsatt för det tog det rätt bra. Men skakig. Inge mer nu. Min arbetsplats ska vara trygg

Just nu sitter jag på jobbet och lökar. Det går galant att jobba. Dagen i stan gick galant. Jag vågar nästan säga att det kommer gå bättre nu? Det känns bra att jag vågade mig ut. Hittade några julklappar och ett par jeans som var gudomliga. Idag är en bra dag.

Sen var det inte fy skam att jag äntligen fick skriva ut alla kosnert biljetterna. Den 4 augusti köpte jag biljetterna till taste of chaos. På onsdag är det dags.

Imorse var det bara för mig att slänga på mig de närmsta kläderna och sprinag till jobbet. Ett fint missförstånd på jobbet. Så jag fick ta morgonpasset istället för kvällspasset. 30 min efter öppningen var jag på plats. Det är rätt bra eftersom jag blev väckt fem min innan vi öppnade.

Ikväll vet jag inte vad som kommer att hända. Jag ska göra allt mitt bästa att försöka ta mig till roqs, en vän känner bandet som ska spela. Och live rockmusik sitter aldrig fel. Men paniken ligger där och pyr. Jag vet inte om jag vågar. Men jag har laddat upp för en myskväll med mannen min. Småplock med räckor och andra goa saker.

Under hela dagen har jag velat fram och tillbaka om hur kvällen ska spenderas. Tanken att gå ut skrämmer mig men tanken att sitta hemma skrämmer mig lika mycket. Tog till modet och skulle höra hur andra skulle spendera kvällen. Men inget jävla nät på mobilen så jag kan inte få tag på folk. När jag väl vågade. Jimmy ska ut så jag får göra det bästa av situationen.

Kan någon döda mig? Nu snälla?

Min svank vill ta livet av mig. Det gör så fruktansvärt ont. Kanske inte är det bästa att jobba långpass med plockvaror, handla mat, laga den och städa. Nu är jag soffliggandes. Men inte så länge då maten blir vidbränd annars.

Haha, folk är sjuka i huvudet. Men det är väl därför de ställer upp i dokusåpor? Paradise Hotel är utom alla gränser. Det är bara sex och alkohol. Vad går programet ens ut på? Anledningen till att jag ens tittar på det är för att jag är för lat för att byta kanal och låter de bara stå på i bakgrunden.

Sen har vi Ung & Bortskämd. Jag tycker synd om barnen. För det är föräldrarna som har uppfostrat barnen att bli så. Det är hemskt. Vilken inställning barnen har, att pappa betalar. Att mamma får åka 6 mil, enkel resa för att ge dig frukost nästan varje dag och snus. Jag skulle skämmas, som in i helvete. Inte stoltsera med att jag vägrar att diska. Därför är det bättre med komediserier. Då slipper jag bli förbannan över verkligheten.

Jag är tillbaka i Stockholm och jag vet inte vad jag ska känna. På tågresan slog huvudvärken och illamåendet till. Min rädsla hann i kapp. Hos mamma kunde jag åtimnstonde slappna av. Jag visste att jag slapp springa på gärningsmännen i Bollnäs. Därför är det så fint med fina vänner. Kommer till mig då jag inte vågar lämna lägenheten. Enda gångerna jag lämnar lägenheten själv är till jobbet eller då jag måste handla, och då har jag oftast någon i telefonen.

Men sen är det skönt att vara tillbaka. Nästa vecka närmar sig, konsertveckan. Jag har min Jimmy i Stockholm. Fin fina vänner. Jag har mitt liv som jag måste fortsätta med.

Då jag jobbar morgon med chefen brukar alltid P1 stå på i bakgrunden i lagret. Det är underbart. Speciellt den delen då lyssnare får ringa in och diskutera vissa frågor. Det är en hel del puckon som ringer in. Att de ringer in och storlt uttrycker sina åsikter. Som den här tanten, Berit Anita. Det var morgonpratarna på Rockklassiker som spelade upp det här klippet för någon dag sen.

Det är underbart. Det är sinnesjukt och det gjorde min morgon.

Så pjåkigt var det inte att spendera kvällen själv ändå. Burkcola, Lantchips, massvis med clementiner och levande ljus. Har pratat säkert i flera timmar med mamma idag. Ventilerat mig. Diskuterat saker. Vänt upp och ner, ut och in på händelsen. Det känns skönt att mamma har vart med om att bli rånad. För hon vet vad jag går igenom just nu. Att vara delad. Skifta från glädje till tårar. Chefen ringde för att kolla till mig. Kris & Trauma ska kontakta mig så jag får gå hos en psykolog som är speciallist på brottsoffer.

För mig blir det en hemmakväll helt själv. Inget som lockar men för mig att acceptera. Ingen energi till att fråga om någon ska komma över då jag vet att mitt sällskap kanske inte skulle vara det roligaste. Det kryper och kliar innanför skinnet. Ingen äta självmat hemma. Får kanske ge mig ut på promenad och palla äpplen? Fördel att bo i ett villomårde är att de allltid finns gosaker i trädgårdna.

Eller blir det internet shopping? Igår beställde jag hem dom här färgglada gobitarna. Nästa vecka dimper ett avi i brevlådan.

Världens huvudvärk och helt kraftlös. Grundlurad och förvirrad. Tack vare knuffen emot mig kommer det att klassas som ett rån. Det glädjer mig. Övervakningsbilderna är perfekt. Poliserna jublade över vilka bra bilder de blev. En halvtimme innan rånet blev gänger stoppade av polisen. Deras id handlingar är registrerade.Och tack vare den där knuffen som jag inte minns kommer de klassas som ett rån istället för stöld.

Poliserna som kom är guldvärda. Det var ingen stress och ingen press. De gjorde inget att jag inte kunde beskriva dom. Även fast jag stod ansikte emot ansikte med dom. De var inte anklagande. De snarare hyllade mig och Sara. Att vi skötte oss jättebra. Vi gjorde mer än vad vi hade behövt göra.

Jag är trött. Ska försöka äta något. Krypa ner i soffan och titta på vänner.

Trotts den tomma lägenheten och de ömmande fötterna är jag fruktansvärt glad.

Tack SL för att jag bara behövde vänta någon sekund istället för 20 min vid mitt bussbyte. Jag vill tacka den som kom på att man skulle ställa tillbaka tiden, en timmes sovmorgon då jag öppnar imorgon. Framförallt vill jag tacka Carro för en helt sinnesjuk bra kväll. Massor med skratt och fint sällskap.

Alla smycken har tagits av. Svarta sotande ögonen är avsminkade och nu är det sängen som väntar. Halv åtta står klockan på.

Jag längtar så sinnesjukt mycket tills Maj nästa år. Då sitter jag där igen på världspremiären och ser Pirats of the Carabbean 4. Keith Richards är med igen. Jag längtar så äckligt mycket.

Det händer faktiskt lite saker på jobbet ibland. Polisen var här. En gammal man hade kört upp på trottoaren och bensinen hade tagit slut. En som jobbar på ett äldreboende stannade med han eftersom hon hade bedömt att han var inte kapabel till att köra och ville inte att han skulle börja vandra iväg.

Vi hade alltså en gammal man, ingen bensin i bilen som stod på trottoaren och det tog polsien över en halv timme att komma. Det ligger till och med en polisstation i närheten. När de väl kom var det fyra styckna och en pikébuss. det kändes så absurt. Från inget till allt. Vart ligger prioiteringen?

Idag är det fredag och det kan jag inte glädjas över. Jimmy åker idag. Jag ska jobba plus övertid. Det är kallt och blåser ute. Mörkt när jag åker och mörkt när jag kommer hem.

Sen sen jävlar då jag kommer hem. Godis väntar, ledighet väntar, prova kläder väntar och framförallt väntar morgondagen då jag ska få en smula sovmorgon och sen blir det födelsedagsfirande.

Sitter på jobbet och muttrar. Hantverkare än inkompitenta. De kan inte göra sitt jobb. Vi har vart utan frysar i flera veckor nu bara för att de aldrig slutför sitt arbete. Gör saker halvdant, åker härifrån utan något resultat. Blir tillbaka ringd och skyller då på andra. Hur svårt kan de vara?

Det visade sig att jag inte äger ett lila klädesplagg. Men jag äger visst andra saker som har färgen lila. Idag klädde jag mig från topp till tå för en självklarhet. Jacka, skor, sjal och väska. Jag hoppas att ni också gjorde det.

Igår var det den stora tvättardagen. Allt skickades in i maskinerna för att bli rent. När jag skulle åka till jobbet imorse var inte allt torrt. Så jag fick dra fram min tjocktröja som jag köpte för sex sju år sen. Min rosa WE tröja. En tröja jag sällan använder men ändå inte kan slänga. Nog mitt dyraste köp men nog mitt mest använda plagg. Början på nian köpte jag den. Och fortfarande bra kvalite.