Min dag har sett ut såhär. Spy och sova i soffan. Först trodde jag att de var magsjuka. Men det är nog sorgen. Mina katter finns inte längre. Hade planer för idag. Som att promenera och köpa nya jobbar skor. Vaknade sent i morse och kände mig tom. Sen kom illamåendet.

Hade den bästa spyan på länge, den luktade skittles.

Mitt hjärta går sönder i natt. Jag kan inte somna. De ligger och gnager och vägrar att försvinna. Jag behöver en värld att fly till. Där tankarna blir någon annans. Förr läste jag alltid Harry Potter böckerna under mina mörkaste nätter. Kanske ska börja öva inför högskoleprovet, eller börja på en av alla böcker jag har i bokhyllan?

Det har vart mycket prat om framtiden och första gången på länge har de inte skrämt mig. Jag vet nu vad jag vill göra med mitt liv. Min kris är över. Den 15e är det sista dagen att anmäla sig till högskoleprovet. Passar perfekt då jag får lönen då. Jag ska redan börja spara nu så jag har en buffert. En trygghet så jag kan göra spontana saker utan att spräcka hela studentbudgeten.

Men jag har inte kommit in än, jag har inte ens sökt in än. Fast det är mysigt att redan börja planera. Att se ljust för framtiden.

Länge har jag inte vågat drömma om framtiden. Jag har inte vågat tro på mig själv. Allt för länge har jag inte ens kunnat säga en bra sak om mig själv. Men i fredags vände det. Under vår senaste samtal har jag om min psykoteraput pratat om framtiden. Vad jag vill, vad mina drömmar är och nu vad jag är bra på, vad jag brinner för. Jag vill förändra folks liv. Jag vill veta att jag kan glädja någon annan. Ge råd och hjälpa till ett bättre liv. Trygghet för en annan.

Nästa år är jag förmodligen tillbaka i skolbänken igen. Jag ska i alla fall söka in och hoppas på det bästa. För mig finns de inte så många hinder kvar. Alla är bara bortföklaringar till att inte våga tro på sig själv. Kris och Trauma har hjälpt mig mycket. Jag har växt och börjar hitta mig själv. Nu är jag redo att hjälpa någon annan.

Just nu springer jag runt med ett tungt hjärta. Jag försöker lura mig själv för att orka med vardagen. Efter ett mejl till en vän i en annan kontinent kändes de lite bättre. Syster tror jag har järnbrist då jag har konstant huvudvärk och alltid trött. Låter logikst då jag har haft de förut. Men alla järntillskott smakar skit så jag får helt enkelt göra nya matvanor.

Konstigt nog trivs jag bäst på jobbet då jag springer runt med ett tungt hjärta. Då jag måste le i flera timmar. Då jag måste vara fokuserad och trevlig. Jag håller mig sysselsatt och det känns bra. Tills jag får rast då allt hinner ikapp.

Igår var vi på bio och såg Tron Legacy. Både hade massor med poäng på biokortet så vi skulle få en gratis bio. Dagen innan hade jag kollat så poängen stämde. Att det inte var något misstag. Då vi kommer till biogarfen går ena kön jättesegt och vi ställer oss hos en annan. Lär av mig, BYT ALDRIG KÖ. Hon i kassan måste ha hatat sitt liv med tanke på hur hon beteede sig. Otrevlig från första sekunden. Säger att jag bara har 400 poäng då jag hade 1200. Säger att jag har fel. Att det var därför det inte gick att boka för mig på internet (försökte göra det i måndags, men gick inte).  Vägrar lyssna vad jag har att säga. Ingen förståelse. Säger att hon inte kan göra något. Avbryter då jag pratar med Jimmy. Första gången jag sa ifrån som jag gjorde. Då hon avbröt min och Jimmys konversation sa jag att jag faktiskt inte pratade med henne. Jag stod på mig. Tillslut var jag tvungen att gå för jag var så arg.

Ett tag där trodde jag att det var jag som hade gjort fel. Så jag gick till bio automaten och försökte se om de fanns en biljett redan bokad, men de fanns de inte. Så vi gick helt enkelt till en annan kassa. Och med henne var det inga problem. Som jag trodde hade jag 1200 poäng på kortet. Satan i kassan där nere hade gjort fel då hon skulle boka två gratisbiljetter. Jag hade en sådan lust att gå ner till henne igen och skälla ut henne. Visa att hon hade fel. Och att hon inte borde jobba där längre. Satkärring.

Jag måste vara störd. Det är mycke som händer nu. Men ändå är jag rastlös. Jag klättrar på väggarna. Jag vill att något ska hända. Förändring. Jag vill ha en förändring i mig. Jag vill bli klar med lägenheten. Jag vill få bort allt katthår. Jag vill få ordning. Jag vill att mina blommor ska sluta dö. Jag vill mycket men det är inget som går framåt.

Just nu känns det som att livet gassar på och det finns inga rastplatser. Alla springer förbi utan att andas och jag med dom. Jag har blivit en i mängden på det sättet. Jobbet har börjat att ta över. Det enda jag gör är att jobba, sova, duscha och diska. Jag lever samditigt som jag står stilla.

Jag vet inte vart jag ska. Det är läskigt och skrämmande. Livet börjar gå bra och det är något främmande för mig. Rutiner jag inte känner igen. Känslor som jag bara har drömt om. Jag är van att få stanna upp och älta i sorgen. Men nu när jag stannar upp finns det inte längre. Jag greppar efter något som har försvunnit. Det kanske låter konstigt, men jag saknar det. Jag saknar det välbekanta mörkret. Det blev en trygghet i sig. Något jag alltid kunde lita på. En känsla jag alltid visste var där.

Det tar ett tag att anpassa sig. Att släppa mörkret helt och njuta av de nya ljuset. Men jag är på god väg. Bortsett från stunder som den här.

Jag låg och tänkte hela natten. På vad som har hänt mig och nu hände han. Och jag blev förbannad. På hur fega människor är. Hur de inte vågar säga "Ge mig din plånbok". Utan de ljuger och lurar. Såna människor är fega, och de är dom som skrämmer mig mest. För fega människor är oberäknliga. Ingen aning om vart vi har dom. De trampar över människor som tror de bästa. Får en att tvivla på en själv. Gör en cynisk.

Fega människor har ingen ryggrad. De värsta är att dom människorna gör en sån stor skada. Ens trygghet försvinner då vi inte vet vem vi ska lita på.

I natt hände det igen. Fast mot Jimmy. Han tror också det bästa om människor. Och därför gladeligen hjälper dom. Just nu befinner han sig i Budapest utan sin plånbok. Den försvann i natt då han skulle hjälpa en människa att hitta en krog. Efter en kram var plånboken borta. Precis som mig blev han lurad. Och det är de han bär på nu.

I natt sov jag inget alls. Låg och tänkte på hur världen är. Hur mycken man än vill så går det inte att lita på någon. Idag ska jag ringa vårt försäkringsbolag. Se vad jag kan göra. Det är de som är skönt. Att min energi är tillbaka. Så jag kan göra något. Så jag orkar vara den som stöttar.

Jag är precis hemkommen efter en underbar dag. På Kris och Trauma pratade vi om mina framgångar. Hur jag har utvecklats. Hur jag sträcker ut min hand då jag behöver hjälp och hur jag vågar hoppas på framtiden. Jag tycker om den jag har blivit nu för jag har blivit den jag var innan rånet. Jag har blivit mig själv igen. Sen att jag fik spendera dagen med fina fina människor värmer ännu mer. Shoppingrunda med syster och bio, middag och en öl med fina vännen blev ett perfekt slut på en perfekt dag.

Vi pratade om hur vi har levt. Hur vi saknar stunderna. För vi fann lyckan i sorgen. Vi hade varandra och lyckats kravla oss upp från den gropen vi grävde åt oss själva. Vi har växt upp och blivit två starka individer. Istället för att prata om våra senaste upptåg pratade vi om hur det är att vara sambo. Mot- och medgångar. Delade erfaenheter och sökte tips. Det här är ett nu jag vill leva i.

Igår låg vi och tittade på filmen The Town. En bra film. Men för mig var det nervkittlande. Det tog mig tillbaka till den värsta månaden. Okrontrollerade skakningarna. Rädslan. Distansen och hur ens liv vänds upp och ner. Mitt illamående kom tillbaka och sitter fortfarande i. Jag såg aldrig slutet då det blev för mycket för mig. Min rädsla har byggts på under flera dagar nu. Då tanken slog mig att han går fri. Tanken slog mig att jag kommer vara själv rätt mycket då Jimmy reser ofta. Tanken slog mig att min trygghet försvann lika fort som den eftermiddagen i oktober.

Jag försöker skriva något, men de kommer inte ner på rätt sätt. Tittar på ett 7th Heaven avsnitt som handlar om förintelsen. Det får mig att tänka på min ena kurs jag läste på universitetet Förintelsen 15hp. De jag har förjupat mig i skolan, folkmord. Hat mellan människor.

Det känns som en enkel förklaring. Men det handlar om varför vi kan ta distans till det hela. Varför vi låter oss inte ta till de som händer i andra länder, i andra städer. Just för att de händer inte hos oss, de händer inte på vår gata. Det händer inte mig. Inte min familj. Vi människor har delat upp oss i olika tillhörighetsgrupper just för att söka tillhörighet. Vi delar upp oss i nationaliteter, religionstro, familj, vänskapskrets. Vi delar upp oss i grupper istället för massor.

Att gruppera oss är oftast en god avsikt. Men som historian har visat oss kan de få hemska konsekvenser. Det är lättare att lägga hat och skuld på någon annan än sig själv. En syndabock ska stå till försvars. Jag kommer aldrig glömma en mening som de säger i filmen Hotel Rwanda "Folk kommer se de på tv, tycka de är sorligt men sen äta sin middag". Det är den där jävla distansen. Att det inte händer oss och därför går de inte att göra något åt. Att vi handfallna tittar på, både rädda för verkligheten och känner inte samma sammhörighet som de skulle hända oss själva. Jag har svårt för grupperingar, just för att de blir vi och dom. Inte oss.

Jag vet att det blev rörigt. Men jag var tvungen att få ner något av de som pågår i mitt huvud just nu. Jag saknar att studera. Få utlopp i seminaruim och skriva ner allt i uppsatser.

Idag hände det igen. Fast nu i en coop butik i älvsjö där jag bor. En person som snattade och hotade personalen med kniv. Det är vidrigt. Hur din livssituation än är så avgör du i den stunden att ditt liv är mer värt än butikspersonalen. Vapen eller inte vapen. Du utsätter personalen för en sån jävla kränkning, du tar bort all trygghet som människan har byggt upp. Du förstör dens jobb och tro på människor.

Sen börjar jag bli mer rädd ju närmare jul och nyår vi kommer. Hur desperata männikor är för att få den perfekta middagen, kläderna och alkoholen. Hur de måste ha pengar, eller mat för att sponsra livsstilen som många lever för vid dom här helgerna. Tur nog har jag inte många tider kvar nu den här månaden. Men på onsdagkväll kommer det nog vara tungt. Jobba med en person som jobbar hos oss varje halvår. En rutinerad då hon jobbar men glömmer bort då hon längre inte gör de.

Men jag ska klara det. Det är jag som väljer och bestämmer över mitt liv. Jag väljer att våga jobba.

Just nu befinner jag mig hos pappa för att fira jul med han och farmor. Syster är såklart med. De senaste åren har vi alltid firat julen tidigare med han då julafton alltid har blivit med mamma. För mig blir det jul hela veckan. Jimmy och jag ska också fira tidigare då vi firar julafton i olika städer.

Så kommer det nog alltid vara för oss. Fira på olika håll då vi alltid kommer vilja fira med våra familjer. För mig är det ingen jul utan mamma och min syster. Det sitter i. Julen ska firas med familjen. Sen vad som räknas som familj behöver inte alltid vara de samma för alla.

Får jag mörda min sambo och sen skylla på att jag var sjukligt hungrig? Jag tycker att argumentet håller. Då jag är hungrig är ingen säker. Jag som aldrig blir arg blir fly förbannad då.

Vardagsmornar har blivit något jag fruktar på ett sätt. Jag vaknar upp till ensamheten och vet inte vart jag ska ta vägen. Det skär i hjärtat att inte ha mina katter hos mig. Fick ett sms av min mamma igår där det stod att det går bra med katterna. Kajsa har börjat äta som hon ska och allt mer börjar våga sig upp mot övervåningen. Sigge leker nästan med deras katt och de har äntligen börjat få vara ute lite. Men hos mig är det tomt..

Idag på väg till jobbet fick jag en livskris. Jag har alltid vart en person med drömmar. Jag ska bli advokat, jag ska bli politiker. jag ska bli terapuet. Jag har haft drömmar som involverar att jobba med andra. Men sen går jag runt runt runt här på Coop och hittar ingen fot ur den här verkligheten. Jag vill studera och bli något. Jag vill bli någon viktig.

Men vilket jobb håller hela livet? Vilket jobb passar en 55 åring? Vilken karriärslinje ska jag välja? Kontorsjobb är inget för mig. Jag behöver träffa människor. Men der som håller mig tillbaka är jag själv. Jag vågar inte testa på något nytt. Jag vågar inte lita på mig själv att jag kan göra skillnad. Att jag duger till ett arbete jag vill ha.

Jag tror att det blir så då jag går i terapi. Helt plötsligt känner jag mycket mer. Det blir oftast fler sorligare stunder i min vardag. Sen kontrasten är att de vackra dagarna blir allt vackrare. Men jag tillåter mig att känna mer sorg. Jag tillåter mig att sväva iväg mer just eftersom jag vet att snart får jag reda ut tankarna jag har idag. Hur jag vet att jag inte är ensamen om mina tankar längre, att jag vet att det finns någon som hjälper mig att lösa upp mitt nystan av känslor.

För att kortfatta, idag är inge bra dag. Jag känner mig värdelös och ensamen. Jag vill mest bara gråta ut men någons famn är allt för långt bort även om den är nära.