Jag tror att det blir så då jag går i terapi. Helt plötsligt känner jag mycket mer. Det blir oftast fler sorligare stunder i min vardag. Sen kontrasten är att de vackra dagarna blir allt vackrare. Men jag tillåter mig att känna mer sorg. Jag tillåter mig att sväva iväg mer just eftersom jag vet att snart får jag reda ut tankarna jag har idag. Hur jag vet att jag inte är ensamen om mina tankar längre, att jag vet att det finns någon som hjälper mig att lösa upp mitt nystan av känslor.

För att kortfatta, idag är inge bra dag. Jag känner mig värdelös och ensamen. Jag vill mest bara gråta ut men någons famn är allt för långt bort även om den är nära.