Vardagsmornar har blivit något jag fruktar på ett sätt. Jag vaknar upp till ensamheten och vet inte vart jag ska ta vägen. Det skär i hjärtat att inte ha mina katter hos mig. Fick ett sms av min mamma igår där det stod att det går bra med katterna. Kajsa har börjat äta som hon ska och allt mer börjar våga sig upp mot övervåningen. Sigge leker nästan med deras katt och de har äntligen börjat få vara ute lite. Men hos mig är det tomt..