När jag satt på bussen på väg till jobbet i torsdags kom de på ett killgäng i blandad ålder. Jag sitter med mina hörlurar i, fast med låg musik så jag hör vad andra säger(och vad jag själv tänker), fast musiken är de jag hör mest. De sätter sig bakom mig och börjar diskutera min tatuering.  "De är ni som e dom konstiga, de är jag som e normal. Så klockrent. Det är ju sådär de är." Och hur de fortsatte att säga positiva saker om den, även fast de trodde att jag inte hörde. De värmer. Att folk säger positiva saker. De var på riktigt. De gjorde min dag.