Dom här senaste månaderna har mitt psyke åkt upp och ner. Dagar fyllda med glädje och äventyr. Medan nätterna har vart hemska. Vaknat upp och inte kan placera vart jag är någonstanns (då jag är i mitt sovrum). Har sett hur saker tar form och blir något helt annat. Jag blir iskall och stängt in mig. Velat sova i badkaret då jag känner mig trygg där. Tagit saker allt för personligt även fast inget är riktat till mig. Kräkts av ren ångest flera gånger på jobbet. Men samtidigt har jag lyckats fylla dagarna med lycka och glädje.

Vet inte hur, men jag har sprungit på smal balansgång mellan mina känslor. Hämtat lite av allt möjligt. Just nu känner jag alla känslor och jag älskar de. Jag känner och därför finns jag. De är sån här jag är. Känslosamperson deluxe. Men jag pratar om mina känslor. Jag diskuterar dom. Därför tar de aldrig för står plats i  mitt liv. Jag är den jag är och folk älskar mig som just jag är. De kan ju inte bli bättre.