Livet har en tendens att rasera utan förvarning. Omedvetet och diskret som löven faller en bit av en själv på vägen. En bit som vi inte kan få tillbaka. Något som vi ibland ändå inte kommer sakna. Men när något har fallit bort är det svårt att bli hel igen. Så bitarna fortsätter att falla, en liten förvarning, en liten förvarning får vi om turen är på vår sida. Att något inte står rätt till. Men oftast raserar allt. Allt för många bitar har fallit bort. Men på något underligt sätt slutar allt att rasera, det vänder och nya bitar kommer till våra liv istället. Precis som löven kommer glädjen tillbaka. En ny energi att fortsätta leva.

För den stunden vi sätter en fot och kräver våra rättigheter i den mörka världen är samma stund vi värdesätter oss själva, värdesätter vårt liv