Hela jävla vårt rättsystem känns så absurt. Idag fick jag hem dombeslutet och han får 1 månad för stöld. Åtalet mot mig las ner bara för att jag inte kommer ihåg händelseförloppet. Att jag förtränger det hela är något mot min nackdel. Jag visste att det inte var han som var åtalad som knuffade mig, men då det finns videobevisning att något hände mig borde jag få skadestånd någonannanstanns ifrån? Den enda informationen som jag har fått är från min terapuet. Inte från åklagaren eller rätten. Jag känner mig ännu mer överkörd än vad jag gjorde tidigare.

Sen att han bara fick en månad känns som en käftsmäll. Han förekommer under 57 avsnitt i belastningsregistret. Vad nu det betyder. Han har dömts flera gånger för grov stöld, bedrägeri, bedrägligt beteende, narkotikabrott, olovlig körning, rattfylleri, grovt brott, märkesförfalskning och brott mot knivlagen. Varje brott har han upprepat flera gånger. Straffen han har fått? Vilkorlig dom, skyddstillsyn och bara några månaders fängelse. Och allt det här har hänt under två år.

Skit på er!

Det går att fly från det mesta, men inte sina drömmar.Inatt blev jag sparkad, insläng i väggen och misshandlad. Allt för att jag satte dit deras vän i rättegången, eller för att de bara provocerade som de brukar göra i det verkliga livet. Solen lyser ute, men det skiter jag i. Idag mår jag piss. Jag vågar mig inte ut. Människorna i drömmen bor här.

Jag är rätt så omotiverad. Rädd inför morgondagen. Det byggs på. Väger mellan att vilja sova och slippa vara vaken, eller vara vaken länge så morgondagen aldrig kommer. Morgondagen och rättegången kommer komma vilket som. Jag ska peppa och försöka hitta en inspiration. Om det går bra imorgon ska jag då lägga den här skiten bakom mig. Då finns det ingen idé att grubbla. På onsdag lovar jag en mer positivare uppdatering.

Det känns en smula absurt. Väckarklockan står på 03;45. Jag vill hinna pussa Jimmy hejdå innan han åker till Tyskland med jobbet. Bästa är att då han har gått får jag krypa ner på hans sida under hans täcke. Mitt hjärta blir tungt av att veta att han inte kommer vara hemma under rättegången. Att hans trygghet kommer vara i ett annat land. Men tur de att Jimmy kommer komma hem på tisdagnatt.

Jag har kommit till en bra insikt då det kommer till rättegången på tisdag. Jag har inget att vara rädd för då jag inte har gjort något fel. Jag gjorde rätt och mer än förväntat. Ingen kan anklaga mig för att jag har gjort fel. Just nu känns det som jag kommer äga rättegången. Men det kan snabbt ändras.

Det är en perfekt dag för att våga sig ut från lägenheten. Det regnar och det är måndag. Tippar på att det inte är många som kommer vara i stan idag. Julklapp och jeansshopping står på schemat. Jag vill börja tidigt då lönen i december kommer vara kass. Det känns inte så farligt att våga sig ut. I stan finns nog inte så många oberäkneliga människor. Men på krogen finns det. Fulla människor är det. Förmodligen är det därför jag har fått panik av att vistat med alkoholpåverkade människor.

För det är de som skrämmer mig mest. Att människor har två sidor, en god och en ond. Och att vissa kan skifta utan ens att tänka på det. Hur all trygghet försvinner vid ett andetag. Men idag ska det gå bra, sen är det jobb för mig.

Mina två veckors sömnfyllda nätter är över. I natt kom mardrömmarna ikapp mig. Jag drömde om rånet, om rädslan. Fast nu med andra personer. Det var vidirgt. jag vill inte återuppleva det hela. Jag har vart lycklig att trotts allt har jag fått sova. Men inte idag.

Idag är det två veckor sen det hände. Och idag jobbar jag. Samma pass som för två veckor sen. Jag skakar konstant och vill bara kräkas. Ena vittnet kom in idag och jag ville bara gråta. Tackade han för att han brydde sig. Tog kontakt med polisen och berättade sin sida.

Jag hoppar till då jag hör en stor nyckelknippa, även om poliserna var udnerbara vill jag inte se någon polis. Det är för plågsamt. Igår hörde jag röster utanför mitt fönster som skarttade och bröt på finska. Jag fick panik. Trodde att de hade hittat vart jag bodde och skulle komma.

Just nu sitter jag och leker med elden. Fördröjning till att sova. För nu är jag en blanding med det jag var innan och det jag är nu. Ett vrak. Ett kliande under skinnet och ett en rädsla som inte försvinner. Gjorde klart en playlist på spotify, metal week, pepp inför nästa vecka.  Jag vet inte, Ena sekunden går det bra och den andra ligger jag på marken och krälar.

Jag är glad att coop har ett sammarbete med Kris och Trauma. Det var så skönt att få komma dit. Prata av sig och gråta ut. För det är inte många jag orkar prata med. Hon förstod mig. Ställde räta frågor som jag själv inte skulle orka ta upp. Vi ska gräva djupare och sortera ut det som har hänt förr. I min barndom.

Sen använder de en roligt och spännande metod. Att jag fick hålla i två olika föremål som vibrerade. För att bli påmind om att jag är i nuet. Så jag inte vandrar allt för långt bort. Metoden funkade och jag känner mig trygg hos henne.

Även om det är skönt att komma iväg till mamma är det en smula frustrerande. För jag har inget som bara är mitt där. Jag kan inte riktigt gömma mig då det kliar allt för mycket under skinnet. Under den här veckan har jag försökt aktivera eller stänga av hjärnan. Ett halvläge fungerar inte. Det är då jag går igenom allt hela tiden. Men hos mamma är det tryggt. Att vara ute i den friska luften, promenera med hunden och inga måsten.

Min telefon bara ringer och ringer. Folk vars namn jag inte kommer ihåg eller vart ifrån dom ringer. Att bli rånad är en sak. Men att sköt allt efteråt? Vart ska man vända sig? Jag har tid hos Kris och Trauma på tisdag klockan fyra. Om jag kommer ihåg rätt var det en advokat från brottsoffersmyndigehten som ringde idag och berätta lite vad mina rättigheter var.

Tidigare fick jag hem ett brev från BOJ, Brottsoffersjouren. Sen när jag kom hem idag låg ett brev från polisen. Det är min anmälan. Jag är tydligen målsägande medan min kollega blev vittne.

Natten gick någorlunda bra. Jag lyckades tillslut somna och sova hela natten. Men det är nu på morgonen som helvetet börja. Olika sekvenser från händelsen började komma tillbaka, ögonen som stirrade, hur de skrek och hur de lurade oss. Anklagar mig själv för att jag var så naiv. Hur jag lyckades tränga undan då de knuffade/drog undan mig. Jag kommer verkligen inte ihåg det. Trodde bara att han där utanför lyckades få upp dörren.

Vi hade en dragkamp. Jag som står på insidan och försöker dra igen dörren. Han utanför som drar upp. Jag som håller armen för springan så ingen kommer in eller ut. Hur jag höll fast karmen så mitt grepp inte skulle släppas. Men sen var de ute. Fly förbannad var jag. Började skrika medan idioten står där "Vad har jag gjort? Vad har jag gjort?" Äckliga människor. 

Det är så mycket som skrämmer mig kring det här. Kommer jag bli cynisk nu? Kommer jag tro det värsta om människor och lyssna på alla fördomar? Att vi också sprang efter, gjorde motstånd. Vem gör sånt? Det kunde ha gått väldigt illa. Men ändå känns det bra att jag gjorde motstånd. Att jag sa ifrån, att ingen får trampa ner mig sådär. Men sen skrämmer dig mig att hur människor kan ha så olika personligheter. Att de ändras så drastiskt. Hur de kan gå från att vara snälla och charmiga till att bli så helvetiska och vidriga.

Ett tungt hjärta är ett tungt hjärta. Överanalyserar och går igenom minsta lilla detalj. överväger om jag får bli upprörd eller bara bita ihop. Men det är svårt då man klandrar sig själv. Då det inte skulle vara så konstigt med tanke på allt som har hänt. Att innerst inne förtjänar man det, sitter och bara väntar in stunden då det händer. Jag vågar inte yttra mig då det är ingen som kommer att tro. Som kommer vifta bort mina tankar som inget.

Sen när förståndet kommer tillbaka vet jag att det är befängt. Men innerst inne ligger det och gnager.

Under den här veckan har jag börjat bygga upp min mur igen. Det sociala livet börjar bli för svårt igen. Jag vet inte vad som skrämmer mig, speciellt då det kommer till mina vänner. De känner mig och jag känner dom. Men det är något som hindrar mig. Jag har en spärr.

Jag vet inte hur jag ska bete mig, hur jag ska agera i situationerna. Hur samtal ska föras. Därför gömmer jag mig. Jag gömmer mig innanför mina väggar. I mitt hem som jag har byggt upp. Därför är jag glad att jag har mitt jobb, där det kräver av mig att vara social. Vara glad och le. Konstigt nog klarar jag av dom situationerna. Jag vet precis hur jag ska agera. Jag vet vad som förväntas av mig. En situation jag trivs med. Jag är självsäker i, något som jag vet är bra på.

Just nu vill jag lägga mig på en hylla och vänta ut det här.

Webb-tv är min vän idag. Jag är fortfarande sjuk och tvungen att hoppa vernissagen. Ska ligga och titta på lyxfällan. Jag har så mycket delade meningar då det kommer till människorna som är med i programet. Först förstår jag inte hur de kan leva som de gör. Leva på pengar som inte är deras. Köpa en soffa för 19 tusen då man har skulder. Sen att de röker och spelar på hästar samtidigt som de lånar från deras barn sparpengar.

Men jag tycker synd om dom. Jag blir sur på de samhället vi lever i. Att det är så lätt att låna pengar, tillgängligt. Se på reklamerna. Låna pengar till din nästa resa, låna pengar så du kan köpa en häst åt din dotter. Att det finns företag som lever på att skuldsätta människor. Att det blir allt lättare att leva ett liv som vi egentligen inte har råd med. Avbetala istället för att betala på en gång, låna pengar, kredit på klädkedjor.

Jag är glad att mamma har lärt mig hantera pengar, att leva efter det jag har. Men det kan vara lätt att falla dit. Arbetslös och vilja fortsätta med sin livsstil.

Jag tittar på ett program nu på ettan, ett UR program. Det inleds med att en gubbe intervjuvar människor på stan och en fråga var "har du några psykistsjuka vänner?". Kvinnan svarar självklart med ett skratt, "Haha, nej nej.." Jag blev så ledsen när jag såg det. Det är på grund av sådana som henne som psykistsjuka eller människor som bär på ett sådant mörker inte vågar komma fram och berätta.

Att det avfärdas så lätt, att ingen vän som jag har är psykisk. Att ordet normal inte omfattar alla och normal är något de flesta vill vara. Att så många inte vill känna till, tar avstånf och inte vågar fråga. Att avståndstaganet får de andra att inte acceptera sig själva. Att fly från vem de är. Att inte bearbeta och söka hjälp. Trotts mitt helvte har jag nog haft det lätt. En familj som accepterar mig, accepterat varandra. Vi tre har hjälpt varandra ur de värsta. Jag har haft vänner som aldrig har svikit. Som har låtit mig få vara den jag är, från det maniska gungande på golvet till de skrattande och sprudlande.

Men det finns allt för många som lever med skam, som lever en lögn. Som lever i den perfekta familjen där ett psykistbarn inte får plats. Ett jobb som inte accepterar lediga tider för att besöka sin psykolog. Att samhället ännu inte har förstått att alla människor är olika, vi känner olika och vill olika. Att normal inte existerar då alla är unika.

Jag måste nog sluta här med risk att det blir en annan uppsats i Psykosocialt Arbete. Jag saknar tiden på gymnasiet där det fanns tid att diskutera det här

Haha, klockrent. En snubbe säger "Tänk att få vakna upp och inte längre ha problem, ångest och depression. Fast vara manisk är ganska trevligt"

(Nej, jag är inte psykisktsjuk. Men psykisktskör)

Det är höst igen och alla känslor kommer tillbaka. Känslor och tankar om vår vackra stjärnhimel. Men den börjar skrämma mig. Har alltid trott att den vakar över min familj och mina vänner. För ett år sen då alla började upptäcka världen fick alla nya stjärnor att titta på för att söka trygghet och igenkännande.

Jag vet inte vad jag vill komma med det här, smula avundsjuka att jag inte får se andra himlar? Att jag går runt i samma hörn. Det har blivit en ny årstid, jag har blivit ett år äldre. Men det märks inte. Allt de galna är över, alla ovanor är borta.  Jag är bara 21. Jag vill inte ha de här inbitna vanorna. Jag vill ha galenskap tillbaka i mitt liv, fast en smula galenskap skulle nog räcka.

Den här vardagen passar inte mig längre. Jag hatar att aldrig veta när jag ska jobba. Jag hatar att alltid få hoppa in i sista minuten och ingen kan göra det samma för mig. Idag ska jag jobba istället för att dricka öl med vännerna. Det svider en smula. Men jag överlever. Jag ska spara pengar. Då vi kom hem från Kroatien startade jag ett resekonto.

Jag är på pysselhumör. Det är höst och då passar det att sticka och virka. Men jag vill virka mig en väska, en påsväska. Men jag hittar inga bra beskrivningar!! Är ju ingen hejare på att virka, så jag vill ha lätta beskrivningar.