Jag har mjuknat upp. Jag är lugnare. Konstigt nog. Jag sover igenom nätterna och vaknar upp med ett leende. Jag sjunger och ler. Idag är det min dag. En ledig dag förtjänar jag. Skruva upp volymen högt och städa lägenheten. Helst skulle jag vilja sjunga lite Singstar också. Det är lätt att glömma allt då musiken finns tillgänglig. Då jag kan gräva ner mig i texterna som någon annan har skrivit och vackert satt ton på orden så det fastnar.

Boston - More Than A Feeling

Jag MÅSTE MÅSTE MÅSTE börja träna ryggen igen. Det här är brutalt frustrerande. Jag är soffliggande just nu för ryggen vägrar sammarbeta. Men sen är jag värd det. Jobbar arslet av mig och behöver lite egen tid. För jag mår bättre. Fördelen med att jag är van är att jag vet hur jag ska ta mig ur skiten.

Nicke Borg lyckas. Lyckas som ingen annan. Skapa något nytt men ändå ha kvar det igenkännande och det bästa. Om jag inte missminner mig så släppte han sin EP idag. Missade hans intervjuv på Bandit då mitt jobbpass började precis då han kom in i studion.

Just nu springer jag runt på jobbet och nynnar på den här vackra låten. Vissa stunder sjunger jag för mig själv då jag har försäkrat mig om att ingen är i närheten. Bättre låt att nynna på än "ingen tycker om mig för att jag äter mask"

Jag är så fruktansvärt pepp. Inte alls långt kvar nu, och ja jag kommer att tjata om taste of chaos tills den dagen kommer. Jag ska äntligen få se Buckcherry. Jag kommer vara så uppspelt och helt till mig under deras spelning. Eller under hela kvällen, dagen innan och morgonen efter. Sjukligt vad jag längtar. Bästa är att plåtarna är fixat sen långt innan. Jag jobbar morgonen efter men det tål jag. Vart med förr.

Nu ska jag rensa klädkammaren och tagga till min taste of chaos lista.

För övrigt har jag den bästa väckarklocksignalen i världen. Varje morgon börjar ljuvligt då jag vaknar upp till Start me up. Idag blir det till att jobba igen. Var nära att döda allt och alla igår då en busschaufför fick mig på ett fruktansvärt humör.

17 November, lite mer än två månader kvar

Jag känner mig rejält efter. Då vi var i Göteborg spenderades en kväll på Sticky Fingers och där gjorde jag den fina upptäckten att Nikki Sixx har ett eget band. Videos visades på skärmar med andra låtar spelades i högtalarna så fick aldrig höra låten. Videon var rätt vacker och själfull. Tyckte om att han inte tog all kamera tid utan det var fint fördelad. Nu när jag har hört låten är jag mer tveksam. Sixx A.M är inte dåliga, men faller mig bara inte i smaken.  

Den här låten har jag lyssnat på ett flertal gånger. Vilken attityd, självsäkerhet blandad med en smula sårbarhet. Ljudet på videon är rätt kass, det är trotts allt från 70 talet. Men som tur har spotify låten.