Dagen har vart en baklänges dag. Ätit middag till frukost, och frukost till middag. Duschat för att sen stå under ett droppande tak på jobbet. Vaknat halv sex för att säga hej då till sin pojkvän som reser bort på alla hjärtans dag. Det är måndag men ändå spritter det i kroppen som de skulle vara fredag. Längtar redan till söndag då det är Solsidan.

Jag är rätt nöjd med livet, och det är väl däför allt är bak och fram. Jag vill dansa och välkomna livet.

Större delen av dagen har jag bara lyssnat på musik. Dagar som den här känns de tryggt att musiken finns så lättillgänglig. Under dagen var de från min crazy crazy nite playlist. Nu är det Counting Crows som gäller. Deras Round Here är så otroligt vacker. Hela bandets hjärtat ligger i låten. Det är mäktigt att lyssna på såna låtar, låtar som har en djupare betydelse. Sen får alla låtar olika betydelser då människan alltid tolkar olika. Det är de som är de fina med musiken. Vi plockar och tar till oss de vi känner igen. Som hjälper oss. Låtar som blir våra.

Har tittat på några Dexter avsnitt, och i en av avsnittet spelades Creedence Clearwater Revival. Med deras låt vill jag nu säga god natt.

 

David Bowie - Suffergate City

Ikväll är det rock on från huvud till tå. Jimmy och jag sitter på golvet med varsin dator och pumpar musik, från min fina spotifylista metal week. Nu när jag har mat i magen är allt bättre. Om en timme ska alla mötas upp och göra stan osäker. Tävla om krigsskador och få ett till dimmigt minne att dela på. Det händer allt för sällan, men när det händer är dessa kvällar guldvärda.

Det är fredag och det betyder Kris och Trauma för min del. Därför tycker jag att ni ska ta och lyssna på den här låten som passar in medan jag sitter där och reder ut mina tankar som äter upp mig. För just nu har jag hamnat i den onda cirkeln. Sist pratade vi om att jag måste visa då jag är arg. Men det gör jag aldrig. Jag undviker. Nu har jag kommit fram till varför, på ett sätt har jag inte rätt att bli arg. Jag förtjänar de som händer mig eftersom jag inte är guds bästa barn..

Jag önskade mig deras nya skiva av syster i julklapp. Jag älskar det här bandet. Hur de är så lekfulla och samtidigt så sårbara. Älskart.

This is my music and it makes me proud. Den meningen var jag nära att tatuera in på axeln. den här låten står för så mycket. Styrka och sammhörighet. Stolthet. Hur livets lustar och drömmar sätts i fokus. Låten ger mig gåshud och jag går med rak rygg och känner mig stolt.

Mick Jagger & David Bowie tillsammans

Mitt huvuvd hals och mage är helt förstörd. Lägligt har jag blivit sjuk. Men jag har inte råd att vara sjuk. Nerbäddad i soffan och knaprar alvedon och clementiner. Dumt att jag jobbar ikväll, annars hade det nog blivit nårga klunkar whiskey.

I'm not a pawn, I am the king

Jag och synt går inte ihop. Men jag har vissa undantag som den där låten. Den är mäktig. Den är brutal. Det är Ozzy Osbourne. Just det här framträdandet har han inte den bästa rösten. Men med den där publiken, live bandet och sen ger Ozzy allt. Han levererar. Uppskattar publiken. Och för mig är det de viktigaste. Rösten kan vara perfekt. Men om du inte levererar och uppskattar din publik har du inte mycket att hämta hos mig. Hahah, killen vid 02,46 är underbar. Fast jag ska inte säga något. Jag är likadan. Stå längst fram och se sin idol. Det är mäktigt.

När jag lyssnar på Thåström finns det inget annat. Jag låter mig förtrollas och verkligheten blir allt otydligare. Jag låter mig följas mig med i hans vackra poesi. Texter som aldrig sviker. Som berättar allt och lite till. Hur en mystisk och avskärmad människa kan utstråla så mycket. Det känns som jag har skrivit det här förr. Men tåls att skrivas igen. Han ska få stå för musiken idag då jag röjer i lägenheten. Thåström för mig är något bestående. Fast vissa bottennapp har han. Som kärlek är för dom....