Just nu känns det som att livet gassar på och det finns inga rastplatser. Alla springer förbi utan att andas och jag med dom. Jag har blivit en i mängden på det sättet. Jobbet har börjat att ta över. Det enda jag gör är att jobba, sova, duscha och diska. Jag lever samditigt som jag står stilla.

Jag vet inte vart jag ska. Det är läskigt och skrämmande. Livet börjar gå bra och det är något främmande för mig. Rutiner jag inte känner igen. Känslor som jag bara har drömt om. Jag är van att få stanna upp och älta i sorgen. Men nu när jag stannar upp finns det inte längre. Jag greppar efter något som har försvunnit. Det kanske låter konstigt, men jag saknar det. Jag saknar det välbekanta mörkret. Det blev en trygghet i sig. Något jag alltid kunde lita på. En känsla jag alltid visste var där.

Det tar ett tag att anpassa sig. Att släppa mörkret helt och njuta av de nya ljuset. Men jag är på god väg. Bortsett från stunder som den här.