När vi besökte Humlegården igår dog min kameran. Den strejakde. Batterierna hade dött medan linsen var ute. Inga fina bilder blev det. Vår stund i parken var precis de jag behövde. Massvis med glädje omkring oss, men ingen som störde. Ingen som vi kände. Jag fick andas ut för stunden och slappna av i hans famn. Med min vita spetsklänning som utklädnad fick jag göma allt annat och ta fram min glädje. Att få ligga där i gräset i en skugga som värmde. Jag ville ligga kvar där länge till men mitt magknip kom tillbaka. Vi vände hem.