sitter på pendeltåget och dör snart av tristess. hur kommer det sig att de alltid känns som en evighet på pendeln? Jag undviker att åka den så mycket som de går. Enda undantagen är sumpan och jakan. Nu sitter jag här. Påväg till jakan för att möta upp jimmy och bestämma oss för färg. vi har ingen aning om vilken färg vi vill ha. Han sa vitt, men de känns för tråkigt. För mycket sjukhus och psykolog. Jag vill ha färg, något som passar med våra rosa och svarta saker vi har i köket. Det kommer bli spännande.