Det var länge sen jag kände mig ensamen som jag gör nu. Det enda ljudet som hörs är den från datorn jag sitter vid. Ett litet surrande och röster från serien som går i bakgrunden. Jag väntar vid mobilen, på att den ska vibrera. Ett tecken på att planerna är desamma som de var för några timmar sen. Klockan visar ännu en minut som har gått, och vid varje minut förlorar jag hoppet. Det är de jag hatar med dagens teknik. Att tillgänligheten är ett måste, att ett sms borde svaras på en gång. Att ingen väntan som förvandlas till ensamhet borde existera.

Men det  gäller att vara förnuftig ibland, att inse att vuxna människor jobbar över. Potatisgratängen doftar gott från ugnen, älskar då vitlöksmaken tränger sig igenom rummen. Middag för en ikväll. Jag ska fortsätta att titta på min serie då.