Det är inte förens nu jag börjar att förstå hur förstörd jag var förr. Hur jag inte ens kunde klara av dom självklara sakerna. Hur jag gjorde allt för att inte vara en människa med känslor. För känslorna kommer alltid i kapp en och får en att se på sitt liv. Jag var apatisk mot allt som hade med känslor att göra. Jag kunde inte njuta för stunden. Jag spelade alla spel, men förstod aldrig innebördet.

Jag gjorde alla rätta saker med ett tomt innebörd. Jag gjorde allt på mitt sätt. Ett förvräng sätt. Jag trodde att genom skärma av mig mot allt kunnde jag hitta mig själv från ett objektivt perspektiv. Men jag förlorade mig själv allt mer. Snart ett år har gått och jag är på god väg att förstå det är som mänskligt. Att låta alla känslor vara en del av vardagen. Att lyssna på känslorna och handla där efter. Att veta vad jag själv är värd och därför våga säga nej.